Loading presentation...

Present Remotely

Send the link below via email or IM

Copy

Present to your audience

Start remote presentation

  • Invited audience members will follow you as you navigate and present
  • People invited to a presentation do not need a Prezi account
  • This link expires 10 minutes after you close the presentation
  • A maximum of 30 users can follow your presentation
  • Learn more about this feature in our knowledge base article

Do you really want to delete this prezi?

Neither you, nor the coeditors you shared it with will be able to recover it again.

DeleteCancel

Make your likes visible on Facebook?

Connect your Facebook account to Prezi and let your likes appear on your timeline.
You can change this under Settings & Account at any time.

No, thanks

Kroppens arbetsenheter

No description
by

Robin Smedberg

on 24 May 2013

Comments (0)

Please log in to add your comment.

Report abuse

Transcript of Kroppens arbetsenheter

Hypofysen ligger på undersidan av hjärnan i en liten grop i skallens ben. Genom en liten stjälk har hypofysen direkt förbindelse med hjärnan, som styr över hormonproduktionen i körteln. Hypofysen är mycket liten, ungefär som en ärta. Den väger mindre än ett gram, men är ändå kroppens viktigaste hormonbildande körtel.

Hypofysen bildar flera olika hormoner, vilka i sin tur stimulerar andra körtlar i kroppen att bilda hormoner. I hypofysen bildas bland annat hormoner som

stimulerar sköldkörteln
stimulerar binjurebarken
stimulerar äggstockarna och testiklarna
stimulerar tillväxten
stimulerar mjölkkörtlarna
koncentrerar urinen
hjälper till vid förlossning och amning. Sköldkörteln - producerar hormon som ökar cellandningen, dvs. förbränning av energirik närning. Kroppstemperaturen, pulsen och blodtrycket ökar.

Bukspottkörteln - producerar bl.a. insulin som ökar cellernas upptagning av druvsocker. Om detta inte fungerar optimalt får/har man diabetes.
Typ 1 Diabetes - Insulinproduktionen har slutat helt.
Typ 2 Diabetes - Kroppen reagerar inte på det insulin som produceras eller så produceras det inte tillräckliga mänger insulin

Binjurarna - producerar bl.a. noradrenalin och adrenalin. Dessa stresshormon sätter kroppen i kampberedskap.

Äggstockar och testiklar - producerar könshormon. Dessa framkallar förändningarna i kroppen under puberteten och de styr kvinnornas menstruationer. Hormonerna bildas av enstaka celler eller celler som samlats till körtlar. De hormonbildande körtlarna kallas även endokrina organ.

Kroppens viktigaste hormonbildande körtlar och celler är

hypofysen
sköldkörteln
bisköldkörtlarna
binjurarna
Langerhans öar i bukspottkörteln
äggstockar och testiklar
celler i mag-tarmkanalen
celler i njurarna


Körtlarna utsöndrar hormonerna direkt till blodet. Är svagt gulfärgad och består som sagt av 90 % vatten.
Resten är olika proteiner, salter och en del andra ämnen i små mängder.
Ämnen som löser sig i vatten, till exempel hormoner och andra signalsubstanser, kan transporteras runt i kroppen med hjälp av blodplasman.
Även näringsämnen, till exempel socker i form av glukos, transporteras med hjälp av blodet.
En del ämnen binder sig först till proteinerna i blodplasman för att transporten ska gå lättare. På så sätt kan även fetter,
som inte är vattenlösliga, föras ut till kroppens celler.
Plasman är en råvara som används av läkemedelsföretag
för framställning av bland annat albumin, gammaglobulin
och läkemedel för blödarsjuka. Albumin används för att
häva chock hos svårt skadade patienter. Gammaglobulin
skyddar utlandsresenärer mot gulsot.
Plasma ges också vid massiva blödningar och vid brännskador. Bildas i benmärgen. Mogna lymfocyter cirkulerar i blodet, men de finns även i lymfan, som är den vätska som cirkulerar i lymfsystemet.
Lymfocyterna är av två slag, T- och B-lymfocyter.
T-lymfocyterna är vanligast. När T-lymfocyterna kommer i kontakt med främmande mikroorganismer omvandlas T-lymfocyterna till så kallade mördarceller som kan oskadliggöra inkräktarna.
B-lymfocyterna omvandlas till plasmaceller när de kommer i kontakt med främmande ämnen (antigener). Plasmacellerna bildar antikroppar som bekämpar antigenerna.
Både T- och B-lymfocyter utvecklar s.k. minnesceller. Dessa minns vilken typ av smitta kroppen fått och kan därför snabbare reagera nästa gång samma smitta kommer.
Lymfocyterna lever längre än de andra
blodkropparna. En del lymfocyter finns
kvar hela livet. Kroppens arbetsenheter Ämnesomsättning och transport Skyddande hud Nervsystemet Rörelseapparat Hormonsystem Matspjälkning Utsöndringsorgan Andningsorgan Blodet och blodomloppet 1. Disackarider, stärkelse, fett- och proteinmolekyler är ganska stora och måste spjälkas för att kunna passera tarmväggen. 2. Monosackarider, vatten, mineralämnen och vitaminer är tillräckligt små och kan hämtas upp i blodet direkt, utan att spjälkas 3. Cellulosa och andra ämnen som inte kan tas upp at tarmen lämnar kroppen med avföringen. Munhålan och matstrupen När vi tuggar maten blandas maten med saliv. Spottkörtlarna bildar mellan 0,5 - 1 liter saliv varje dag. Salivet gör så att maten går lättare att svälja.
I Salivet finns även ett enzym (amylas) som spjälkar stärkelse till disackariden maltsocker. Hinner spjälka en stor del av stärkelsen innan det når magsäcken.
Tungan pressar maten bakåt så att svaljet utlöser en sväljreflex.
En våg av muskelrörelser (peristaltiska rörelser) i matstrupens vägg pressar maten mot magsäcken. Magsäcken Kan lagra upp till 1,5 liter föda.
Magsäcksväggen är muskelrik och knådar maten samtidigt som den blandas med magsaften (saltsyra och enzymet pepsin).
Saltsyran gör att pH-halten i magsäcken är ca 1,5 och här är det för surt för amylas att verka.
Pepsinet spjälkar proteiner. Detta fungerar bäst i sur miljö och gynnas därför av saltsyran. magsäck Tolvfingertarmen Tunntarmen Tjocktarmen, blindtarmen och ändtarmen Magsäckens uppbyggnad Magsäckens innervägg är täckt av en stark slemhinna som skyddar magsäcken från saltsyran. Om detta falerar uppstår magsår, dvs. frätskador på magsäckens vägg.
Frätskadorna kan uppkomma på olika sätt: Stora intag av magnecyl ach andra smärtstillande läkemedel.
Ärftliga faktorer, rökning och vissa bakterier.
Bakterier är den vanligaste orsaken. Magsäckens in- och utgång stängs av ringmuskler (övre respektive nedre magmunnen)
Den nedre magmunnen portionerar ut födan med jämna mellanrum till tolfingertarmen. Är tarmens första del och är tolv fingrar bred (ca 25 cm).
Här blandas födan med bukspott från bukspottskörteln och galla från levern.
Bukspottet är basiskt och höjer därför pH-halten i födan från magsäcken. Detta för att tarmväggen saknar skydd mot saltsyran.
Bildas det för mycket saltsyra i magsäcken räcker kanske inte bukspottet för att neutralisera syran. Då kan frätskador uppstå. Tolvfingertarmen forts. Bukspott innehåller en blandning enzymer som jobbar i högre pH-halt än i magsäcken.
Trypsin fortsätter spjälkningen av proteiner.
Amylas fullföljer spjälkningen av stärkelser.
Lipas spjälkar fett.
Gallan bildas i levern och förvaras i gallblåsan innan den portioneras ut i tolvfingertarmen.
Gallan finfördelar fettet till små fettdroppar. Detta för att underlätta för enzymet lipas. Tunntarmens uppgift och utseende Tolvfingertarmen övergår till tunntarmen.
Tunntarmen är ca 5 meter lång och är därmed den längsta tarmdelen.
Utsöndrar tarmsaft för att göra föda lättflytande och lättare att transportera.
Muskelsammandragningar i tarmväggen pressar födan framåt (samma som i matstrupen).
Här slutförs spjälkningen av födan m.h.a. olika enzymer.
Kolhydraterna blir monosackarider, proteinerna blir fria aminosyror och fettmolekylerna spjälkas till glycerol och fettsyror. En del små fettdroppar förblir opåverkade. Tunntarmen ska överföra dessa näringsämnen, vitaminer och mineralämnen till blodet.
För att förenkla detta så är tunntarmen veckad.
Vecken är klädda med små korta utskott som kallas tarmludd.
Dessa veck gör att tunntarmens kontaktyta med födan ökar kraftigt. Ca 250 kvadratmeter.
Varje tarmludd innehåller både blodkärl och lymfkärl. Efter tunntarmen kommer tjocktarmen. Vid denna övergång finns en fickliknande utbuktning som kallas blindtarmen.
I människan sker ingen spjälkning i blindtarmen. Hos gräsätare är blindtarmen längre och där spjälkas cellulosa m.h.a. bakterier.
Blindtarmen avslutas med ett maskformigt bihang som kallas appendix. Denna kan bli inflamerad och måste då oppereras bort. Tjocktarmen, blindtarmen och ändtarmen Tarminnehållet består nu (i tjocktarmen) till 80 % av vatten och det är tjocktarmens uppgift att suga ut det mesta av vattnet ur tarminnehållet.
Om transporten genom tjocktarmen är för långsam sugs för mycket vatten ur. Avföringen blir då hård.
Fiberrik kost stimulerar tarmrörelserna och motverkar därmed förstoppning.
Tjocktarmens innehåll fortsätter till ändtarmen innan det töms genom analöppningen.
Analöppningen har två ringmuskler. En inre icke viljestyrd och en yttre som vi kan styra. När den inre icke viljestyrda ringmusklen slappnar av och öppnar sig känner vi behovet av att gå på toaletten. I symbios med bakterier I symbios med bakterier Vi har stora mängder bakterier (colibakterier) i tjocktarmen. De lever på närningsämnen i födan som våra enzymer inte klara att/ hunnit spjälka.
När bakterierna bryter ner födan bildas sumpgas och andra svavelhaltiga gaser. Det är dessa gaser som gör att avföringen luktar illa.
Bakterierna behövs i kroppen. De hjälper oss att tillverka K- och vissa B-vitamin.
Vi och bakterierna lever i symbios. Vi har stor nytta av varandra. Slutligen: Schema över födoämnenas spjälkning Klart om Matspjälkningen Utsöndring När cellerna utvinner energi från näringen bildas restprodukter. Dessa restprodukter lämnar kroppen bl.a. via utsöndringsorganen.
När kolhydrater och fett förbränns bildas koldioxid och vatten.
Förbränning av proteiner ger dessutom andra restprodukter. Njurarna Sitter en på vardera sida, i höjd med de nedersta revbenen.
Varje njure är formad som en böna, 10–12 centimeter lång och väger ungefär 150 gram.
Fungerar som reningsverk för blodet. 1500 - 2000 liter blod passerar genom njuarna varje dygn.
Urinämnena och andra bortfiltrerade ämnen lämnar sedan kroppen i form av urin.
Njurarna har även andra funktioner. Primärurin Sekundärurin Huden Njurarnas uppbyggnad och funktion I huden finns det svettkörtlar som har microskopiska öppningar. Alla dessa öppningar utsöndrar tillsammans ungefär 0,5 liter svett per dygn.
I svettet finns vatten, mjölksyra, ammoniak och salt. I t.ex. armhålan har vi kraftigare svettkörtlar, där utsändras även proteiner och fett med svettet. Svettets lukt kommer ifrån att bl.a. bakterier sönderdelar ämnen i svettet.
Det är viktigt att ersätta den förlorade vätskan och saltet. Skyddande hud Huden är kroppens största organ. Ca 2 kvadratmeter.
Skyddar mot bland annat bakterier, virus, frätande ämnen och nötning
Hjälper till att hålla kroppstemperaturen på rätt nivå
Förhindrar att man förlorar för mycket vätska
Lagrar vätska och fett
Skyddar kroppen mot skadlig ultraviolett strålning från solen
Bildar D-vitamin med solens hjälp, som behövs bland annat för att kroppen ska kunna ta upp kalcium till skelettet
Fungerar som ett stort sinnesorgan som kan känna kyla, värme, tryck, beröring och smärta
Signalerar till omgivningen, till exempel genom att rodna när man blir generad. Urinförgiftning Om njurarnas funktion nedsätts av någon anledning så renas inte blodet tillräckligt mycket. Blodet får för mycket urinämnen och andra avfallsämnen. Detta kan vara livshotanade.
Man kan klara sig med endast en njure om denna är frisk.
Om båda njurarna har nedsatt funktion måste blodet renas utanför kroppen. Blodet leds från en artär i armen genom en dialysapparat till en ven i armen. Detta görs ca 3 ggr i veckan och tar 3 - 4 h per gång.
Njurarna kan transplanteras. De kan alltså ersätta en sjuk njure med en frisk från en annan person. http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Filmer/Dialys/ Alla dessa restprodukter lämnar kroppen på tre olika sätt: Via utandningsluften, njurarna och huden.
Här fokuserar vi på njurarna och huden. Det är delen som kallas nefron som renar blodet och bildar urin. Nefronet består av en njurkropp och en njurkanal. Det finns ca 1 miljon nefron i varje njure.
Nefronet hjälper även till att reglera blodfödet genom njuren och nefronet bildar även hormonet renin (påverkar blodtrycket). Produktionen av urin sker i flera steg.
När blodet passerar genom kärlnystanet i nefronet filtreras det.
Vätskan som då avskiljs från blodet samlas i den omgivande säcken. Säcken har direkt kontakt med rörsystemet, och vätskan fortsätter därför genom de slingrande gångarna.
Till en början har vätskan en sammansättning som liknar blodplasma, det vill säga blod utan blodkroppar.
Denna urin kallas primärurin. Det bildas ungefär 180 liter primärurin varje dygn. På vägen genom rörsystemet förändras primärurinens sammansättning.
Vatten och en del ämnen som kroppen behöver, däribland näringsämnen, sugs tillbaka till kapillärerna som omger rörsystemet.
Vissa andra ämnen som kroppen vill bli av med tillförs från kapillärerna.
Tack vare detta regleras både kroppens vätske- och saltbalans och surhetsgrad.
Hormoner från binjurebarken och hormon (ADH) från hypofysen påverkar den slutliga urinens sammansättning.
Alkohol förhindrar produktionen av ADH och därför bildas det extra mycket urin.
Urinblåsan får ta emot ca 1,5 liter sekundärurin varje dygn. Njurarnas andra funktioner Njurarna deltar även i flera andra viktiga kroppsliga funktioner. Bl.a:
Dom bildar olika hormon.
Dom är med och reglerar blodtrycker.
Dom stimulerar produktionen av röda blodkroppar.
Dom tillverkar glukos.
Dom aktiverar D-vitaminet.
M.m. Huden Andningens betydelse Alla celler i kroppen är beroende av syre. Detta för att cellandningen skall fungera. Nervcellerna i hjärnan är extra känliga för syrebrist.
Det är lungornas uppgift att syresätta blodet. Detta görs via vår andning.
Det finns två typer av andning.
Inre: den som sker i celler.
Yttre: den som sker genom att luft pumpas in och ut ur lungorna.
Här kommer vi fokusera på den yttre andningen och hur den går till. Luften transporteras från näshålan och munhålan till luftstrupen och sedan ner i lungorna och dess olika enheter.
Bihålorna gör skallen lättare.
Struplocket hindrar så att födan inte hamnar i fel strupe.
Struphuvudet har två stämband som gör att vi prata. Struplock Hur går andningen till?? Det finns inga muskler i lungorna.
Normalt andas man genom näsan. Vid inandningen lyfts revbenen och mellangärdet sänks. Brösthålans volym ökar. Det gör att trycket inuti lungsäckarna sjunker och lungorna utvidgas. Luft sugs in i lungorna för att jämna ut trycket.
När man andas ut slappnar de muskler av som utvidgat brösthålan. På grund av att lungvävnaden är töjbar pressas luften passivt ut ur lungorna. Luften kommer ner till luftstrupen. Luftstrupen delas upp i två luftrör. Luftrören delas sedan upp i små förgrenningar. Förgreningarna blir mindre och mindre och tillslut (längst ut på förgreningarna) sitter det lungblåsor (alveoler).
Sammanlagt finns det ca 400 miljoner lungblåsor i varje lunga.
De större förgreningarna är klädd med brosk för att hålla rören utspända.
Varje lunga har ett så kallat bronkialträd där luftrören (bronchi) är stammarna och förgreningarna de olika grenarna. Varje lunga har en lungsäck som skyddar och håller lungan uppspänd.
Högra lungan är större än vänstra.
Högra lungan är uppdelad i 3 lober
och vänstra i 2 lober. Det är i lungblåsorna som utbytet av syre, koldioxid och vatten mellan blodet och luften sker. Varje lungblåsa är täckt av kapillärer.
Syrefattigt blod som innehåller koldioxid och vatten passerar i kapillärerna. Syre passerar genom väggarna från lungblåsorna till blodet. Koldioxid och vatten gör samma sak fast åt det motsatta hållet. Sker via diffusion.
Koldioxiden och vattnet följer med utandningsluften.
På så sätt har några restprodukter lämna kroppen sammtidigt som vårt blod har syresatts. Utbytet med luften In- och utandningen styrs av signaler som kommer från andningscentrum i förlängda märgen. Olika reflexer reglerar också andningen. Om innehållet av koldioxid i blodet ökar, andas man mer för att vädra ut koldioxiden. På så sätt anpassas andningen automatiskt till kroppens behov. Man kan även påverka andningen med viljan och det sker från storhjärnans bark. Näsans betydelse Andningsorganens delar Alldeles innanför öppningarna sitter hårstrån som fungerar som ett grovt luftfilter.
Näsans insida täcks av en slemhinna med flimmerhår. Små partiklar som ändå kommer in i näsan fastnar i slemmet och förs ner till svalget med hjälp av flimmerhåren. Slemhinnan är dessutom viktig för att göra inandningsluften fuktig.
Luften värms också upp i näsan. Det sker tack vare ett nätverk av små blodkärl som ligger under slemhinnan. Kärlen finns framför allt runt näsmusslorna. Hur styrs andningen? Problem med lungorna Lungkollaps: Om det går hål på lungan eller lungsäcken förändras lufttrycket och då faller en lunga helt eller delvis ihop. Det kallas lungkollaps, eller pneumothorax.
Lungcancer: Lungcancer är en av de vanligaste cancerformerna i Sverige. Sjukdomen orsakas oftast av rökning.
KOL: Lungblåsorna förstörs - emfysem
Inflammation i slemhinnan
Bronkiektasier: Förstorade luftrör
Luftrörskatarr: Virusinfektioner. Det leder till att slemhinnorna i luftrören svullnar och bildar mer slem än vanligt. Andningsorganens delar. Hjärtat & Blodomloppet Hjärtat och blodomloppet har flera viktiga uppgifter i kroppen, bland annat att
förse kroppens celler med viktig näring
föra bort avfall som bildas vid ämnesomsättningen
transportera syre från lungorna till vävnaderna, och koldioxid i andra riktningen
sprida olika hormoner och signalsubstanser som styr olika funktioner i kroppen
vara en del av kroppens immunförsvar
hjälpa till att hålla kroppstemperaturen. Hjärtat Blodomloppet har ett dubbelt kretslopp.
Lilla kretsloppet: Går från höger kammare till lungorna. Där syresätts blodet. Sedan går blodet till vänster förmak.
Stora kretsloppet: Går från vänster kammare, ut i artärerna. Sedan till alla
kapillärnät runt om i kroppen.
Sist så transporteras blodet
till höger förmak via venerna. Artärer och vener Hjärtat är stor som en knuten hand och ligger i bröstkorgen mellan lungorna en aning till vänster. Hjärtat har en speciell typ av muskulatur som gör att vi inte kan styra den med viljan.
Hjärtat har två förmak som tar emot blodet och två kammare som pumpar vidare blodet.
Hjärtat har även flera klaffar
som gör att blodet inte rinner
åt fel håll. När klaffarna öppnas
och stängs låter det. Det är det
vi hör när vi lyssnar på hjärtat. Dubbelt kretslopp I sammarbete med organen 1. Blodet hämtar upp närningsämnen från tarmarna.
2. Levern omvandlar vissa näringsämnen så att de ska passa oss bättre. Renar även blodet från gifter (t.ex. alkohol).
3. Härtat pumpar blodet till lungorna (lilla kretsloppet).
4. Blodet syresätts och bl.a. koldioxid lämnar kroppen.
5. Hjärtat pumpar ut blodet i stora kretsloppet.
6. Aortan förgrenar sig till mindre och mindre artärer och så småningom till kapillärerna.
7. Blodet renas från urinämnen och andra avfallsämnen i njurarna Artärer transporterar blodet ifrån hjärtat och vener transporterar blodet tillbaka till hjärat.
Varje gång blod pumpas igenom en artär vidgas den lite. Det är detta vi känner som vår puls.
I artärerna förflyttas blodet med hjälp av trycket.
I venerna förs blodet fram med hjälp av musklerna runt venen och närliggande artärers rörelse. Venklaffarna hindrar blodet från att rinna tillbaka igen. Hjärtat pumpar I sinusknutan startar en impuls. Detta leder till att förmaken pumpar blodet till kamrarna. När impulsen når AV-knutan fördröjs den så att förmaken ska hinna tömmas fullständigt. Sedan transporteras signalen via "his bunt" (his'ska bunten) längst ner i hjärtat. När signalen når till purkinjefibrerna börjar kamrarna dras sammen och blodet pumpas ut. När hjärtat pumpar ut blod uppstår ett tryck i artärerna. Detta är vårt blodtryck.
Blodtrycket mäts i systolisk och diastoliskt tryck.
Systoliska trycket är blodtrycket vid hjärtats sammandragning.
Diastoliska trycket är blodtrycket vid hjärtats utvidgning.
Anges i mm Hg. Ex 120/80 mm Hg.
Bör inte överstiga 140/90 mm Hg Blodtryck Kapillärer Mellan de minsta artärerna och venerna finns ett nät av mycket små blodkärl som kallas kapillärer. De är så små att bara en röd blodkropp åt gången kan tränga sig igenom. I kapillärerna sker ett ständigt utbyte av näringsämnen och slaggprodukter. Totalt finns det cirka 100 000 kilometer kapillärer i kroppen. Genom kapillärernas tunna väggar avger blodet syre och näringsämnen till vävnaderna. Samtidigt gör sig vävnaderna av med koldioxid och andra avfallsprodukter från ämnesomsättningen. Blodet Blodet består av 50-60% blodplasma och 40-50% blodkroppar.
Blodplasman består av ca 90% vatten, 7% protein och resten salt, druvsocker vitaminer, hormoner, avfallsämnen m.m.
Blodkropparna delas in i tre olika typer. Vita - och Röda blodkroppar samt bloplättar. Röda blodkroppar Vita blodkroppar Blodplättar Är väldigt små. Ca 7 tusendels mm i diameter.
De bildas i benmärgen. Mogna blodkroppar saknar cellkärna och cellorgan. Kan därför inte dela sig och saknar ämnesomsättning.
De är runda, platta och mycket formbara. Därför kan de lätt ta sig fram i kapillärerna, som är mindre än de röda blodkropparna.
De innehåller hemoglobin, som binder och transporterar syre och koldioxid. Hemoglobin är ett protein som innehåller järn, och det ger blodet den röda färgen. Syrerikt blod är ljusare rött medan syrefattigt blod är mörkare rött.
Det bildas mer än två miljoner nya röda blodkroppar varje sekund. Bildningen styrs av hormonet erytropoietin från njurarna. Är större än de röda men inte lika många.
Deras viktigaste uppgift är att försvara kroppen mot infektioner. En hög halt vita blodkroppar i blodet tyder på att man har någon form av infektion i kroppen. Detta eftersom kroppen producerar fler vita blodkroppar vid just infektioner.
Finns tre typer av vita blodkroppar. Man skiljer mellan granulocyter, lymfocyter och monocyter.
Granulocyter delas även de in i tre grupper. Neutrofila, eosinifila och basofila.
De vita blodkropparna har cellkärna och cellorgan som vanliga celler, till skillnad mot de röda blodkropparna. Blodplättar, så kallade trombocyter, är inga egentliga celler utan endast en del av en stor cell som kallas megakaryocyt. Megakaryocyterna finns i benmärgen och lämnar ifrån sig de små celldelarna, som sedan cirkulerar i blodet. En megakaryocyt kan bilda upp till 6000 blodplättar. Blodplättarna lever bara några dagar.
De innehåller olika ämnen som behövs för att blodet ska levra sig vid en skada, koagulera. Vid en skada på
ett blodkärl klumpar blodplättarna
ihop sig och fäster vid kärlets väggar.
Därmed bildas en plugg som hejdar
blödningen. Det finns ungefär
150–400 miljarder blodplättar per
liter blod. Granulocyter "äter upp" bakterier Lymfocyter förgör inkräktare Monocyter fungerar som renhållare Neutrofila granulocyter försvarar kroppen mot bakterier genom att ”äta upp” dem. De vita blodkropparna cirkulerar inte bara i blodet utan kan även ta sig ut i vävnaderna vid ett bakterieangrepp, exempelvis i huden. I vävnaderna rör sig de neutrofila granulocyterna med hjälp av små ”fötter” som bildas av cellens inre.
Eosinifila granulocyter: Om man får en allergisk reaktion eller en parasitsjukdom ökar antalet eosinofila granulocyter i blodet.
Basofila granulocyter: De innehåller rikligt med histamin som sätter igång den allergiska reaktionen om man är överkänslig.
Totalt finns det tre till åtta miljarder granulocyter
per liter blod. De neutrofila granulocyterna är
vanligast, medan de eosinofila och basofila
granulocyterna är betydligt färre. Granulocyter
har en livslängd på några dagar. Monocyterna är störst av de vita blodkropparna. Det finns cirka en halv miljard monocyter per liter blod. Monocyterna finns i blodet under ungefär ett dygn. Sedan vandrar de ut i vävnaderna och omvandlas till celler som kallas makrofager. Makrofag betyder storätare. Cellerna kan ”äta upp” inkräktare, som exempelvis bakterier. De tar även hand om död vävnad och fungerar därför som en slags ”städpatrull” ute i kroppen. Cellerna bildar även olika ämnen som aktiverar T- och B-lymfocyterna. Makrofagerna kan leva i flera år.

De vita blodkropparna finns alltså inte bara
i blodbanan, utan även i lymfsystemet
och i vävnaderna. Blodgrupper Även om alla människors blod har ungefär samma innehåll är det skillnad på vilken blodgrupp man har.Det finns två vanliga system för att dela in blodgruppernaAB0-systemet
Rh-systemet.
Förutom dessa system finns det hundratals varianter som man i vissa fall måste ta hänsyn till. ABO-systemet Enligt AB0-systemet kan man ha någon av blodgrupperna
A
B
AB
0 (noll)
Det som skiljer de olika grupperna åt är små proteiner, så kallade antigener, som sitter på blodkropparnas yta.
Blodgrupp A är vanligast i Sverige, därnäst kommer blodgrupp 0. Blodgrupperna AB och B är relativt ovanliga.
Vid en blodtransfusion måste man kontollera att
blodgrupperna är kompatibla med varandra. Om
fel sorts blod ges till en person klumpar de röda
blodkropparna ihop sig och spricker, vilket kan
vara livshotande. Rh-antigenen Det finns inte bara A- och B-antigen på blodkropparnas yta, utan även flera andra antigener. Ett av dessa kallas Rh-antigen. Om man har detta antigen sägs man vara Rh-positiv (Rh+), om man saknar antigenet är man Rh-negativ (Rh-). De flesta européer är Rh-positiva. Ibland används benämningen D+ respektive D- i stället för Rh+ eller Rh- eftersom D-antigenet är det viktigaste inom Rh-systemet.

De här kombinationerna är möjliga inom Rh-systemet:
Rh+ kan ge blod till: Rh+
Rh- kan ge blod till: Rh+ och Rh-

Röda blodkroppar av typen 0 Rh- kan i en nödsituation tas emot av alla. På operationsavdelningar och akutmottagningar brukar det därför finnas sådant blod som i riktigt akuta situationer kan ges innan man hunnit testa givarens och mottagarens blod. Röda blodkroppar forts. De lever i ca 120 dagar. Sedan tappar de sin elasticitet och går sönder i mjältens trånga kapillärer. Bryts sedan ner i mjälten och levern. Järnet transporteras till benmärgen för att åternvändas i nya blodkroppar. Kroppen kan inte återanvända alla restprodukter, utan en del av hemoglobinet omvandlas till färgämnet bilirubin. Ger färgen till avföringen och urinet.
I en liter blod finns det fyra till fem biljoner röda blodkroppar. Nästan en fjärdedel av alla kroppens celler är blodkroppar.
Hos människor som bor på låg höjd innehåller blodet ca 5 miljoner röda blodkroppar per kubikmillimeter blod. Indianer i bergskedjan Anderna kan ha över 7 miljoner / kubikmillimeter. Deras blod har därmed större förmåga att transportera syre. Detta behövs eftersom man får in mindre syre per andetag på hög höjd. Blodplasma Plasmaproteiner Proteinerna i blodplasman är av olika slag och har olika uppgifter. Totalt finns det ungefär 70 gram protein per liter plasma. Några av de viktigaste plasmaproteinerna är:
Albumin, det vanligaste proteinet, som har till uppgift att hindra vattnet i blodet från att lämna blodbanan. Albumin transporterar även vissa hormoner och fett.
Transferrin, som är ett viktigt protein för blodbildningen eftersom det transporterar järn till benmärgen.
Immunglobuliner, som är antikroppar och är viktiga för kroppens immunförsvar.
Koagulationsfaktorer, som är nödvändiga för att blodet ska kunna levra sig så att en blödning kan stoppas. Den viktigaste koagulationsfaktorn kallas fibrinogen.
Hormoner, som är proteiner som reglerar många viktiga mekanismer i kroppen. Skelettet och lederna Vårt skelett är uppbyggt av drygt 200 ben. Tillsammans utgör de ungefär en femtedel av kroppsvikten.
Skelettet fungerar som en stomme för kroppen och håller den upprest.
Det är också en viktig del i vår rörelseapparat eftersom musklerna är fästa i skelettet.
Några av benen rör sig i förhållande till
varandra. Rörelserna sker i leder, som även är
viktiga för att hålla ihop bendelarna och ge
skelettet stadga.
Skelettet skyddar dessutom hjärnan och några
av våra inre organ.
Det fungerar också som ett förråd av mineraler,
framför allt kalcium och fosfat.
Slutligen bildas blodet i den röda benmärg som
finns i vissa delar av skelettet. Skelettets uppbyggnad Skelettet är uppbyggt av benvävnad, som är en typ av stödjevävnad. Benvävnaden innehåller mycket kollagenfibrer av protein som ger böj- och draghållfasthet, och kalciumkristaller som gör benet hårt. Uppbyggnaden liknar armerad betong. Benvävnaden kan antingen vara kompakt, eller uppbyggd av tunna benbjälkar med benmärg emellan. Den sistnämnda typen kallas svampaktig benvävnad, eftersom den liknar en tvättsvamp. Om alla ben bestod av kompakt benvävnad skulle skelettet bli mycket tungt. Varje ben innehåller både kompakt och svampaktig benvävnad för att skelettet ska vara starkt, men ändå inte för tungt. Skelettets innehåll Benmärgen i den svampaktiga benvävnaden kan antingen vara gul eller röd. Den gula benmärgen innehåller mest fett. I den röda benmärgen bildas röda blodkroppar. Röd benmärg finns hos vuxna i bröstbenet, höftbenskammarna och i rörbenens ändar. Övriga hålrum i benen innehåller gul benmärg.
Varje ben omges av en tunn bindvävshinna som kallas benhinna. Den innehåller blodkärl och nerver. Kärlen når även in i själva benvävnaden. Från blodkärlen får benvävnaden syre och näring. På grund av nerverna är benhinnan mycket känslig för smärta. Olika typer av skelett Skelettets ben kan vara av 3 olika typer:

Rörben kallas de långa och smala skelettdelar som finns i armar och ben. Stora rörben är delvis ihåliga inuti. Ändarna är täckta av broskvävnad så att benen lätt kan röra sig mot varandra i lederna. Tvärstrimmig skelettmuskulatur fäster vid rörbenen.

Korta och oregelbundna ben finns bland annat i våra hand- och fotleder. Även ryggkotorna räknas till denna grupp.

Platta ben bygger upp skallen. Även bröstbenet, revbenen, skulderbladen och höftbenen räknas till platta ben. Kraniet Ryggraden Bröstkorgen Benbrott Foster och barn Hos fostret bildas skelettet av bindväv eller broskvävnad, som senare ersätts av benvävnad. De små ben som på så sätt bildas växer både på längden och på bredden. När benen växer på längden sker det i speciella tillväxtzoner av brosk. I puberteten har man växt färdigt och då förbenas även tillväxtzonerna. När dessa zoner har förbenats kan man inte längre växa på längden. Ständig förnyelse av benvävnad Hos vuxna pågår en ständig förnyelse av benvävnaden. Detta sker genom att skelettet innehåller vissa celler som bryter och andra celler som bygger upp. Normalt råder de jämnvikt mellan dessa celler.
Denna jämnvikt kan påverkas av fysisk belastning. Om man ökar sin muskelmassa blir skelettet grövre så att det ska klara den nya belastningen.
Om blir sängliggande en längre tid minskar istället benmassan. Skelettet blir svagare. Detta händer även för astronaut som är i tyngdlöshet en längre tid. Skallen består av den så kallade hjärnskålen och ansiktsskelettet, totalt 29 stycken ben. Hjärnskålen är uppbyggd av pannbenet, två hjässben, två tinningben, kilbenet, silbenet och nackbenet. Tillsammans skyddar dessa ben hjärnan.
I nackbenet finns ett hål där ryggmärgen passerar ner till kotornas ryggradskanal. Benen i hjärnskålen är sammanfogade med hjälp av fogar eller sömmar.
Ansiktsskelettet skyddar ögonen, munhålan och näshålan. Till ansiktsskelettet räknas bland annat under- och överkäksbenen, näsbenet, okbenen och tårbenen. Underkäksbenet är rörligt tack vare käkleden. Ryggraden består av: Sju halskotor, tolv bröstkotor, fem ländkotor ,korsbenet (som består av fem sammanvuxna korskotor), fyra eller fem svanskotor, som i medelåldern växer ihop till svansbenet.

Ibland växer inte alla svanskotorna ihop till svansbenet när man når medelåldern. Ännu mycket ovanligare är det att korskotorna inte växer samman till ett korsben, men det kan förekomma.

I varje kota finns ett hål. Eftersom kotorna är staplade på varandra till en pelare bildas en kanal genom hålen. I kanalen går ryggmärgen väl skyddad. Hos en vuxen person når ryggmärgen ner till första eller andra ländkotan. Längre ner innehåller ryggradskanalen nerver från ryggmärgen. Ryggraden forts. Diskar gör ryggraden rörlig.

Mellan kotorna ligger mellankotsskivor, så kallade diskar. Diskarna består av en ring av broskvävnad med en geléaktig kärna. De är stötdämpande och underlättar ryggradens rörelser. Under dagen tyngs diskarna ihop något.
Man kan därför vara någon centimeter kortare på kvällen än på morgonen.

Ryggraden är inte helt rak, utan naturligt krökt. Halsryggraden och ländryggraden är böjda framåt, medan bröstryggraden och korsbenet är böjda bakåt. Ryggraden har ofta små krökningar i sidled som kallas skolios. Bröstkorgen består av de tolv bröstkotorna, bröstbenet och tolv par revben. De tio översta revbenen sitter fast dels mot benutskott på bröstkotorna, och dels mot bröstbenet genom revbensbrosk. De två nedersta revbenen sitter bara fast mot bröstkotorna, utan något fäste framåt. På så sätt bildar bröstkorgens ben en hålighet som skyddar bland annat hjärta och lungor. I bröstkorgen fäster också muskler som är viktiga för andningen. Frakturer på ben kan vara öppna eller slutna. Vid ett öppet benbrott sticker benbitar ut genom huden. Dessa är mer komplicerade än slutna benbrott bl.a. på grund av infektionsrisker.
Muskularturen som är kopplad till benet drar isär binbitarna. Dessa måste fixeras och hållas i rätt läge. Ibland till och med, med spikar.
När benet har lägt kan en viss skevhet finnas kvar. Detta kan med tiden rättas till eftersom benvävnaden förnyas ständigt. Ledernas uppbyggnad I en led möts två eller flera ben. Den ena ledytan är oftast rundad och kallas ledhuvud. Den andra ledytan har formen av en grop och kallas ledpanna. Både ledhuvudet och ledpannan täcks av brosk. Brosket är hårt och glatt och gör att ytorna tål slitage bättre och lätt kan glida mot varandra. Olika ledtyper Alla leder ser inte lika ut och fungerar inte heller på samma sätt, trots att de är uppbyggda på nästan samma sätt. Man skiljer mellan fyra olika typer:
Kulleder kan röras åt alla håll. De har ett ledhuvud som ser ut som en kula. Höftleden och axelleden är exempel på kulleder.
Två-axlade leder kan röras i två mot varandra vinkelräta plan. Handleden kan till exempel både böjas framåt, bakåt och i sidled.
Gångjärnsleder kan röras på samma sätt som gångjärnet på en dörr, det vill säga pendling fram och tillbaka, eller böjas och sträckas. Armbågsleden samt fingrarnas och tårnas leder är exempel på gångjärnsleder.
Vridleder är mindre vanliga, men finns till exempel mellan strålbenet och armbågsbenet i underarmen. I en vridled kan benändarna bara vridas i förhållande till varandra. Några olika stora leder Kroppen har ett stort antal leder. Några av de större beskrivs här nedan: Nacken Ryggraden Axelleden Armbågsleden Höftleden Knäleden Nacken Axelleden Ryggraden Armbågsleden Höftleden Knäleden Med nacken menar man lederna mellan huvudet och halsryggraden. De två översta halskotorna har lite annorlunda utseende än övriga kotor. Den andra halskotan har ett kraftigt benutskott som pekar rakt upp. Runt utskottet är den ringformade första halskotan trädd. Kraftiga ledband håller kotorna på plats.
När man nickar med huvudet sker en liten rörelse mellan den översta halskotan och små ledutskott på skallens nackben. Om man vrider på huvudet sker rörelsen genom att den första halskotan vrids runt den andra halskotans utskott. När huvudet böjs framåt, bakåt eller åt sidan rör sig alla sju halskotorna. I axelleden möts överarmsbenet och skulderbladet. Axelleden är en kulled och kan röras i tre plan. Man kan därför pendla med armen framåt och bakåt, föra den in eller ut från kroppen ända upp över huvudet samt rotera den.

Axelleden är kroppens rörligaste led. Men skuldrans rörelser sker inte bara i axelleden, utan även i nyckelbenets leder och tack vare att skulderbladet kan röras. Om inte skulderbladet rörs kan man inte lyfta armen ovanför huvudet.

Axelledens ledkapsel och ledband är ganska slappa. Dessutom är ledpannan inte så djup. Därför kan ledhuvudet relativt lätt glida ur ledpannan. Man säger att leden luxerar eller hoppar ur. För att göra leden stabil omges den av kraftiga muskler. Kotorna ledar mot varandra med hjälp av mellankotsskivorna eller diskar, som fungerar som ett slags ledhuvud. Leden mellan kotorna kallas planled. Den tillåter bara små glidrörelser. På varje ryggkota finns dessutom fyra benutskott som bildar leder tillsammans med motsvarande utskott på den intilliggande kotan. Rörligheten i var och en av dessa leder är små. Men eftersom ryggraden är så pass lång blir den totala rörligheten ganska stor. Ryggraden kan därför böjas framåt, bakåt, åt sidan och vridas. På bröstkotorna finns även ledytor för revbenen.

Ryggraden stabiliseras av både ledband och
muskler, som sitter fast på kotornas utskott.
Varje kota har ett taggutskott som
pekar rakt bakåt, och två tvärutskott åt
sidorna. Mellan kotorna finns korta ledband.
De längsta ledbanden sträcker sig längs med
hela ryggraden. I armbågsleden ingår ledytor från tre ben, överarmsbenet, armbågsbenet och strålbenet. Leden är mycket stabil eftersom ledytorna passar väl mot varandra. Den stabiliseras ytterligare av ledband. Leden mellan överarmsbenet och armbågsbenet är av typen gångjärnsled, medan leden mellan armbågsbenet och strålbenet är en vridled. Mellan överarmsbenet och strålbenet finns en kulled. Hela leden kallas för en sammansatt led och omsluts av en gemensam ledkapsel. I leden kan underarmen böjas, sträckas och vridas. Höftleden är en kulled, men den är inte lika rörlig som axelleden eftersom den stabiliseras av kroppens starkaste ledband, och det gör att benen kan bära upp kroppstyngden.
Ledpannan bildas där höftbenets tarmben, sittben och blygdben smälter ihop. Ledkulan utgörs av lårbenshuvudet.
I höftleden kan man böja och sträcka, föra benet inåt och utåt från kroppen, samt rotera benet inåt och utåt. Knäleden är kroppens största och mest komplicerade led. Knäledens ledytor bildas av lårbenets nedre del, som har två ledhuvuden, och skenbenets övre del. Framåt avgränsas leden av knäskålsbenet som ligger i lårmuskelns sena och skyddar leden.

Ledhuvudet och ledpannan passar dåligt ihop. För att stabilisera leden ligger därför två halvmånformade ledskivor av brosk instuckna mellan ledytorna. Dessa skivor kallas menisker. Leden förstärks ytterligare av flera ledband, som kallas korsband. De går inuti leden och är mycket strama. På ledkapselns sidor finns andra strama ledband, som kallas kollateralligament.

Knäleden kallas för spiralled och är en
variant av gångjärnsled. Den kan
huvudsakligen sträckas och böjas. När
leden är böjd slappas ledbanden av något,
och då kan underbenet även vridas lite i
förhållande till lårbenet. Fogar Några av kroppens ben är så fast förenade med varandra att det inte kan ske några, eller endast obetydliga, rörelser mellan benen. Sådana förbindelser mellan olika ben kallas fogar. Själva fogen består av bindväv och brosk- eller benvävnad.
Benen kan antingen växa ihop helt så att gränsen inte alls kan ses, eller så kan fogen vara synlig. Mellan den vuxnes skallben finns till exempel synliga fogar. I bäckenet förenas de två höftbenen med hjälp av en fog som kallas symfysen. Mellan ledpannan och ledhuvudet finns en tunn spalt som kallas ledspringa. I ledspringan finns en liten mängd ledvätska som fungerar som smörjmedel och minskar friktionen mellan benen ytterligare. Ledvätskan förser också ledbrosket med syre och näringsämnen.
Leden omges av en bindvävshinna, ledkapsel. Kapseln sitter fast vid benen och omsluter hela leden. Ledkapseln är förstärkt på några ställen av ledband eller ligament, som är uppbyggda av stram bindväv. Ledbanden håller samman leden och förhindrar onormala rörelser i den. Leden hålls ihop ytterligare tack vare att det alltid finns en viss spänning i de muskler som passerar leden. Dessa muskler fäster vid de ben som ingår i leden.
Hur rörlig en led är bestäms av formen på ledytorna, och hur spända de omgivande ledbanden och musklerna är. Ledernas uppbyggnad forts. Knäopperation http://www.youtube.com/user/OrthopedicCenter?feature=watch Muskler och Senor Muskler och senor bildar tillsammans med skelett, leder och fogar det som brukar kallas för rörelseapparaten.

Halva kroppsvikten utgörs av muskulaturen. Muskelvävnaden består av celler som kan dra ihop sig som svar på nervimpulser. Muskelcellerna brukar även kallas för muskelfibrer eftersom de är så långsträckta. Sammandragningarna av musklerna ger kraft.

Genom att musklerna som är fästa vid skelettet kan dra ihop sig skapas rörelser i lederna och kroppen. Musklerna ger oss inte bara rörelseförmåga, utan även

stadga åt skelettet
skydd åt de inre organen
möjlighet att tala, svälja och tugga, och att visa känseluttryck i form av olika miner
kontroll över tarmens och urinblåsans tömning
hjälp att hålla kroppstemperaturen genom värmeutvecklingen från musklerna Tre olika muskeltyper Hjärtmuskulatur bygger upp vårt hjärta. Muskelfibrerna är ofta förgrenade och bildar tredimensionella nätverk. Hjärtmuskulaturens sammandragningar pumpar ut blodet i kärlen. Muskulaturen är både uthållig och snabb, men kan inte styras av viljan.

Skelettmuskulatur bygger upp de stora muskler som bland annat finns i armar och ben. Muskulaturen kallas även tvärstrimmig eftersom den ser randig ut när man tittar på den i mikroskop. Skelettmusklerna fäster vid skelettet eller bindväv och kan påverkas av viljan. Den arbetar snabbt men är inte så uthållig. Det är dessa man pratar om i samband med rörelseapparaten. Finns ca 640 skelettmuskler i kroppen.

Glatt muskulatur finns till exempel i blodkärlens väggar, luftrören, urinblåsan och mag-tarmkanalen. Den kan inte styras av viljan och är uthållig men långsam. Sammandragning av den glatta muskulaturen påverkar blodflödet genom blodkärlen och luftflödet genom luftrören. Den glatta muskulaturen pressar också urinen och mag-tarminnehållet vidare. Skelettmuskulaturen Skelettmuskelceller består av flera celler som smält ihop. Varje cell innehåller därför flera cellkärnor.

Efter födelsen bildas inte fler skelettmuskelceller. När vi växer ökar istället muskelcellernas storlek. En del muskelceller kan bli upp till 30 centimeter långa.

Skelettmuskelcellerna innehåller proteintrådar som ligger på ett mycket regelbundet sätt, vilket gör att muskelvävnaden ser tvärstrimmig ut när man tittar på den i mikroskop. Proteintrådarna är av två olika sorter, aktin och myosin.

Proteintrådarna kan förskjutas i förhållande till varandra så att de ibland ligger helt omlott och ibland mer åtskilda från varandra. När trådarna ligger omlott förkortas muskelcellen. Det är detta som sker när muskeln dras samman eller spänns. Muskelcellerna ligger ihopbuntade Muskelcellerna ligger jämsides med varandra i buntar som hålls ihop av bindväv. Flera buntar bildar tillsammans en muskel. Runt hela muskeln finns en lite tjockare bindvävshinna. Den fortsätter ut i muskelns sena, som är uppbyggd av stram bindväv. Flera muskler kan ligga i muskelfack som avgränsas av bindväv.
Muskulaturen får syre och näringsämnen från blodkärl som går in i muskeln. Kärlen följer bindväven mellan muskelcellerna. När muskeln arbetar ökar blodflödet genom den. I bindväven går även nerver som förmedlar information till och från muskeln. Muskelfästen Varje skelettmuskel fäster vid två eller flera punkter på skelettet. Vissa skelettmuskler fäster trots sitt namn i huden istället för vid skelettet. Det gäller framför allt ansiktets muskler. Muskelns ena fästpunkt kallar man för ursprung, den andra för fäste. När en muskel har flera ursprung säger man att den har flera huvuden.
Fästpunkterna vid skelettet sitter på varsin sida av en led. När muskeln drar ihop sig böjs eller sträcks leden. Tack vare hävstångseffekten kan en liten sammandragning ge en stor muskelrörelse.
Muskler som böjer i en led kallas böjmuskler, medan muskler som sträcker i en led kallas sträckmuskler. En muskel kan även påverka flera leder. När vi rör oss sker ett invecklat samspel mellan de olika musklerna. Därför blir våra rörelser mjuka och välbalanserade. Även vid vila finns en viss spänning i muskulaturen. Tack vare den kan vi stå upprätt och kroppens leder hålls ihop. Skelettmuskulaturen styrs av viljan Skelettmuskulaturens sammandragningar styrs av vår vilja. Impulsen till sammandragningarna förmedlas av ryggmärgsnerver. En nervtråd kan styra flera hundra muskelceller i samma muskel. Eftersom en muskel kan innehålla tusentals muskelceller är många nervtrådar inblandade i att styra en muskel. Ju färre muskelceller som en nervtråd styr, desto bättre blir kontrollen av rörelsen.
Kontaktpunkten mellan nervtråd och muskelcell kallas motorändplatta. När nervimpulsen når motorändplattan frigörs ett ämne som för signalen vidare in i muskelcellen. Impulsen sätter i gång en rad reaktioner. Kalcium frisätts från förråd i muskelcellen och påverkar aktin- och myosintrådarna. "Små armar" på myosintrådarna hakar i aktintrådarna och drar i dem ungefär som vid årtag. På så sätt glider trådarna mer omlott. Muskelcellen, och därmed hela muskeln, dras ihop. När impulsen i nervtråden har passerat pumpas kalcium åter in i förråden och muskelcellen slappnar av. När muskeln dras samman förbrukas mycket energi. Därför innehåller muskelcellerna många små "kraftverk", så kallade mitokondrier som producerar den energi som behövs. Energin kommer från näringen i maten som vi äter.
Muskelceller kan även lagra överskottsenergi i form av en kolhydrat som heter glykogen. Om den arbetande muskeln inte får tillräckligt med syre bryts inte näringsämnena ner fullständigt. Då bildas mjölksyra i muskulaturen, vilket leder till att man blir trött och känner smärta i musklerna. Skelettmuskulaturen styrs av viljan. Forts. Snabba och långsamma muskelfibrer Våra muskler består av två typer av fibrer. Snabba (vita) och långsamma (röda) fibrer. Andelen röda och vita fibrer varierar från person till person.
Röda fibrer är långsamma men mer uthålliga.
Vita fibrer är snabbare men bildar mjölksyra tidigare och är därmed mindre uthålliga.

Detta syns väldigt tydligt på fiskar. Laxen är en långdistanssimmare och har därför röda muskler. Gäddan är en sprinter och har därför vita muskler.

Vi kan genom specfik träning påverka andelen röda resp. vita fibrer. Tränar man mycket uthållighet får man fler röda fibrer och tränar man mycket explosivitet får man fler vita fibrer. Nervsystemet Hjärnan, ryggmärgen och nerverna kallas gemensamt för nervsystemet. Människan har ett nervsystem som är mer utvecklat än djurens och har därför mer avancerade mentala och intellektuella funktioner.Tack vare det kan man tala och skriva. Människan har också ett välutvecklat minne och ett rikt känsloliv.

Nervsystemet är nödvändigt för att kroppens olika delar snabbt ska kunna få kontakt med varandra, och fungera som en enhet. Kommunikation kan även ske med hjälp av hormonsystemet, men det går långsammare.

Hjärnan och ryggmärgen bildar tillsammans centrala nervsystemet, som ofta förkortas CNS. Dessa delar av nervsystemet skyddas av skallens ben och av ryggkotorna. De fungerar som kroppens kommandocentral. Nerverna som skickar iväg eller tar emot information kallas perifera nervsystemet. Nervsystemet styr kroppens funktioner Nervsystemet har flera övergripande uppgifter i kroppen. Det tar emot olika typer av information, till exempel syn- och hörselintryck, lagrar informationen i minnet och styr kroppens funktioner med hjälp av den informationen. Styrningen av andra vävnader och organ sker dels genom nervtrådar som leder information ut i kroppen, och dels med hjälp av signalämnen som för informationen vidare till muskelceller, körtelceller eller andra nervceller.
Nervsystemet påverkar alltså inte bara skelett, leder och muskler, utan styr även kroppens hormoner samt de inre organen. Förutom att registrera olika upplevelser, gör nervsystemet även att man blir medveten om dem. Man blir bara medveten om ungefär en procent av all information som man tar emot från sina sinnen. Resten sorteras bort på vägen.

Den del av centrala och perifera nervsystemet som kan påverkas av viljan kallas somatiska nervsystemet. Den del som inte kan styras medvetet kallas autonoma nervsystemet. Namnet beror på att detta nervsystem arbetar helt självständigt eller autonomt, utan viljans kontroll. Nervsystemet är uppbyggt av nervvävnad. Den består dels av nervceller, och dels av stödjande celler som kallas gliaceller. Det centrala nervsystemet innehåller ungefär 100 miljarder nervceller, eller neuron som de också kallas. Det finns ungefär tio gånger så många gliaceller. Varje dag dör ungefär 100 000 nervceller. Bara omogna nervceller, stamceller, kan dela sig. Därför läker nervvävnad dåligt om den skadas.
Nervceller är uppbyggda på liknande sätt som alla andra celler i kroppen. De innehåller en cellkärna, cellsaft och andra delar med olika uppgifter i cellen.
Något som skiljer nervcellerna från andra celler är att de har utskott. Varje nervcell har ett långt utskott som kallas axon. Det leder impulser ut från nervcellen. Cellen har också flera kortare utskott, så kallade dendriter, som leder nervimpulser in till cellen. Med hjälp av utskotten har cellerna kontakt med andra nervceller, muskler eller körtlar. De längsta utskotten är över en meter långa. Både de långa och korta utskotten är förgrenade så att de kan ha kontakt med många andra celler. Något som är typiskt för nervceller är att de kan bilda, ta emot och leda impulser. Impulser är en form av elektriska urladdningar som uppstår i nervcellerna. Urladdningen beror på att natrium och kaliumjoner snabbt passerar genom cellens yta, cellmembranet. Impulsen sprids sedan i nervcellen och dess utskott, och fortsätter sedan till andra celler.
Kontaktpunkten mellan två nervceller, mellan en nervcell och en muskelcell, eller mellan en nervcell och en körtelcell kallas synaps. När en impuls når synapsen släpper den iväg en kemisk signalsubstans som påverkar nästa cell. Om cellen då stimuleras uppstår en ny impuls som förs vidare till nästa nervcell. På så sätt kan en impuls färdas lång väg genom många nervceller innan den slutligen leder till något. Man kan till exempel känna att spiken som man trampat på är vass. En nervcell kan ha kontakt med mer än tusen andra nervceller, och själv kontaktas av ytterligare tusen andra celler. På så sätt bildas ett nätverk av celler.

Kontakten mellan nerv och muskel kallas motorändplatta, och fungerar på liknande sätt som synapsen mellan två nervceller. När impulsen överförs till muskelcellen drar den ihop sig. Om impulsen istället överförs till en körtelcell utsöndrar den sitt sekret, exempelvis saliv.

En nervcell, neuron, skickar alltid sina impulser i samma riktning. De nervceller som förmedlar information från centrala nervsystemet, det vill säga hjärna och ryggmärg, till muskler och körtlar i kroppen kallas motoriska. Nervceller som leder information från kroppen till centrala nervsystemet kallas sensoriska. Motoriska och sensoriska nervceller ingår ofta i samma nerv som då sägs vara blandad. Två olika sorters celler Nervceller leder elektriska impulser Cellerna har många kontaktpunkter Hjärnan ligger väl skyddad i det hålrum som bildas av skallens ben. Den väger endast 1,5 kilo men hjärnan förbrukar 15-25 procent av kroppens energi.
Hjärnans olika delar är

storhjärnan
hjärnstammen
lillhjärnan
hjärnhinnorna.

Hjärnan använder även ungefär en femtedel av den syremängd som tillförs kroppen via blodet. Hjärnan kräver mycket energi Storhjärnan är den mest utvecklade delen av hjärnan, den del som skiljer människan från djuren. Den utgör nästan 90 procent av hjärnans totalvikt, och består av två halvor som sitter ihop med varandra.

Storhjärnans yta är veckad. Några fåror är extra tydliga och de delar in de båda hjärnhalvorna i lober

pannlob
hjässlob
tinninglob
nacklob. Storhjärnan är mest utvecklad Storhjärnans yttre skikt kallas bark och består av grå substans. Här ligger nervcellernas cellkroppar. Hjärnbarken är överordnad resten av det centrala nervsystemet. Den ansvarar för vårt medvetande, tankar, känslor och minne. Härifrån styrs även våra medvetna rörelser.
Storhjärnans inre är till största delen uppbyggd av vit substans, men innehåller även kärnor av grå substans. Nervcellernas utskott i den vita substansen är ledningsbanor som förmedlar information mellan nervcellerna. Tack vare detta kan hjärnans olika delar samarbeta. Ledningsbanorna för även information vidare mellan hjärnbarken, hjärnstammen, lillhjärnan och ryggmärgen.

Storhjärnan är inte helt kompakt. Den innehåller fyra hålrum som kallas ventriklar. Ventriklarna har förbindelse med varandra och innehåller en klar vätska som kallas hjärn-ryggmärgsvätska (Cerebrospinalvätska). Vätskan bildas i speciella blodkärl i ventriklarna, och den omger även hjärnan och ryggmärgen. Vätskan är stötdämpande och ger därför ett bra skydd för hela centrala nervsystemet. Hjärn-ryggmärgsvätskan transporterar näringsämnen till hjärnan och avfallsprodukter från den. Storhjärnans lober har olika uppgifter. Rörelsecentrum i pannlobens bark kontrollerar alla viljestyrda muskelrörelser. Känselintryck och smak registreras med hjälp av hjässloben. I tinningloben finns bland annat centra för hörsel och lukt, och i nackloben finns syncentrum.
I både rörelse- och känselcentrum har varje kroppsdel ett bestämt område. De delar av kroppen som är mest aktiva eller känsligast har fått störst plats. Därför har de områden som styr händerna, munnen, läpparna och tungan ett rätt stort utrymme i hjärnan.
De båda hjärnhalvorna har också delvis olika uppgifter även om de samarbetar mycket. Hos de allra flesta är vänster hjärnhalva dominant. Den ansvarar bland annat för språk och tal. Höger hjärnhalva är mer konstnärlig och skapande. Hjärnstammen Hjärnstammen ligger under storhjärnan och förbinder den med ryggmärgen. Hjärnstammen består av
mellanhjärnan
mitthjärnan
bryggan
förlängda märgen

Hjärnstammen innehåller omkopplingsstationer som till viss del kan filtrera informationen till hjärnbarken. Hjärnstammen innehåller även viktiga områden som bland annat styr kroppens hormonsystem, andning, hjärtverksamhet, kroppstemperatur, ämnesomsättning och vakenhet. Lillhjärnan Lillhjärnan ligger under storhjärnans nacklober alldeles bakom hjärnstammen, som den också är förenad med. Lillhjärnan består av två sammanfogade halvor. De är också uppbyggda av grå och vit substans. Även lillhjärnans yta är kraftigt veckad, men vecken är tunnare än storhjärnans.

Lillhjärnan är framför allt viktig för balansen och finregleringen av våra rörelser. Den tar emot information om kroppens läge och rörelser, och samordnar den informationen med de order om viljestyrda rörelser som kommer från storhjärnan. Tack vare detta blir rörelserna mer finstämda. Ryggmärgen Ryggmärgen är en direkt fortsättning av förlängda märgen i hjärnstammen. Ryggmärgen sträcker sig från stora nackhålet i skallens nackben, vidare genom den kanal som bildas av ryggkotorna, ner till nivå med första eller andra ländkotan.
Även ryggmärgen innehåller grå och vit substans, men här ligger den grå substansen innerst. I ett tvärsnitt ser den grå substansen ut som en fjäril. Fjärilens främre vingspets kallas för ryggmärgens framhorn. Här finns cellkropparna till de nervceller som sköter kroppens rörelser. Ryggmärgens bakhorn ligger i fjärilens bakre vingspets. Bakhornet innehåller de nervceller som tar emot känselintryck från kroppen. Den vita substansen ligger utanför den grå och innehåller nervbanor som leder impulser från hjärnan ut till kroppen, och från kroppen till hjärnan. Ryggmärgen omges, precis som hjärnan, av tre hinnor. De kallas ryggmärgshinnor. Hjärnhinnorna övergår i ryggmärgshinnorna utan någon synlig gräns. Den yttersta hinnan täcker ryggradskanalen och består av två skikt. Det är mellan dessa båda skikt man får bedövningsmedel med en kanyl vid epiduralbedövning, som är en typ av ryggbedövning.

Trots att ryggmärgen slutar vid första eller andra ländkotan fortsätter den mellersta ryggmärgshinnan ner till ungefär tredje korskotan. Där bildar den en vätskefylld säck. Vätskan består av hjärn-ryggmärgsvätska (Cerebrospinalvätska) som har förbindelse med vätskan i storhjärnans ventriklar. I den vätskefyllda säcken sprutas bedövningsmedel in vid den typ av ryggbedövning som kallas spinalbedövning. Den innersta ryggmärgshinnan täcker ryggmärgens yta.
Nedanför där ryggmärgen slutar innehåller ryggradskanalen alltså endast hjärn-ryggmärgsvätska, och de ryggmärgsnerver som ännu inte passerat ut från ryggraden. Ryggmärgen är en viktig omkopplingsstation för de nervbanor som går till och från hjärnan. Den tar även hand om vissa reflexer utan att hjärnan behöver bli inkopplad. Om man till exempel lägger handen på en varm platta drar man tillbaka handen innan man knappt hunnit bli medveten om värmen och smärtan. Denna reflex sker snabbare än om impulsen måste hinna nå hjärnan innan den leder till att handen tas bort. Tack vare detta undviks skador på vävnaderna. Det är alltså en skyddsreflex.

Flera andra reflexer fungerar på liknande sätt, till exempel knäreflexen. Läkaren testar den genom att knacka med en reflexhammare nedanför knäskålen. Man sparkar då uppåt med benet utan att kunna kontrollera rörelsen. Blinkreflexen och pupillreflexen är andra exempel. Ryggmärgen sköter kroppens reflexer Vätska och hinnor runt ryggmärgen Vårt medvetande finns i hjärnbarken Loberna har olika uppgifter Nerverna är olika snabba Olika nerver leder impulsen olika snabbt. Nerver med myelinskida leder impulsen snabbare än nerver utan. Det beror på att impulsen hoppar mellan noderna. I långa utskott, axon, som är grövre leds impulsen snabbare än i tunna axon. I riktigt snabba axon kan ledningshastigheten vara 150 meter per sekund. Dessa nervtrådar kan snabbt ge hjärnan information om man till exempel trampar på något vasst. I långsamma axon kan ledningshastigheten vara så låg som 0,1 meter per sekund. Nerverna Nerverna ute i kroppen kallas för det perifera nervsystemet. Nerverna består av buntar av långa utskott, axon, från nervcellerna. Cellkärnorna finns i hjärnan eller ryggmärgen. Nerverna förmedlar information mellan det centrala nervsystemet och resten av kroppen.

Kroppens olika typer av nerver är:

hjärnnerver
ryggmärgsnerver
nerver som inte kan styras av viljan Hjärnnerver Räggmärgsnerver Hjärnnerverna har sina cellkroppar i hjärnan, närmare bestämt i hjärnstammen. Man har tolv par hjärnnerver. Dessa är:

Luktnerven
Synnerven
Ögats rörelsenerver
Trillingnerven, förmedlar känselintryck från ansiktet.
Ansiktets rörelsenerv, förmedlar även smak från tungans främre del.
Hörsel- och balansnerven
Tung-svalgnerven. sköter musklerna vid sväljning + smak från tungans bakre del.
Lung-magnerven
Hjälpnerven/Binerven, styr kapp- och stora nickmuskeln.
Tungans rörelsenerv Ryggmärgsnerverna har sina cellkroppar i ryggmärgen. Man har 31 par ryggmärgsnerver. Varje nerv innehåller både nervtrådar som leder information från hjärnan och ryggmärgen ut till kroppen, och nervtrådar med känselinformation från kroppen till hjärnan. Strax efter att ryggmärgsnerverna har passerat ut från ryggradskanalen delar de upp sig i en främre och en bakre gren.
Några av de främre grenarna från intilliggande ryggmärgsnerver flätas ihop till nervflätor. På latin kallas en nervfläta plexus. På så sätt bildas halsflätan, armflätan och länd-korsflätan. Från dessa flätor utgår därefter nerver till bland annat halsen, mellangärdet, skuldran, armen, höften och benet. Var och en av dessa nerver innehåller därför nervtrådar som kommer från flera olika ryggmärgsområden. Nerver som inte kan påverkas av viljan De nerver som styr aktiviteten i våra inre organ kan inte påverkas av viljan, exempelvis hjärtat. Dessa nerver hör till det autonoma nervsystemet.

Det autonoma nervsystemets två delar är:

Sympatiska nervsystemet
Parasympatiska nervsystemet

Det autonoma nervsystemet samordnar och styr kroppens grundläggande funktioner. Det påverkar bland annat andningen, hjärtverksamheten, blodtrycket och aktiviteten i mag-tarmkanalen. Det styr också förmågan att kissa och könsorganens funktioner. Sympatiska nervsystmet Det sympatiska nervsystemet påverkar de flesta av kroppens inre organ. Det aktiveras när kroppens krafter behöver mobiliseras, till exempel i stressituationer eller när man känner sig rädd. Det gör att kroppen bättre kan hantera sådana påfrestningar. Impulser i det sympatiska nervsystemet stimulerar även binjuremärgen, vilket leder till att stresshormonerna adrenalin och noradrenalin går ut i blodet.

Dessa effekter gör kroppen redo att fly eller slåss. Det sympatiska nervsystemet är inte bara aktivt i stressituationer, utan deltar hela tiden genom att bland annat reglera blodtrycket och kroppstemperaturen. Parasympatiska nervsystemet Det parasympatiska nervsystemet har motsatta funktioner mot det sympatiska nervsystmet och är mest aktivt vid vila och i lugna situationer då kroppens reserver byggs upp. Det hjälper också till att minska effekten av det sympatiska nervsystemet.
De båda nervsystemen förmedlar som regel impulser till samma områden i kroppen. Nervtrådar från de båda systemen kan till och med vara sammanflätade med varandra. De båda nervsystemen har oftast motsatta effekter på kroppen. Nerverna består av buntar med långa utskott, axon. En del nervertrådar omges av en myelinskida. Den bildas av speciella gliaceller som ligger virade runt nerven. Myelinet består av fett och fungerar som isolering. Det täcker inte hela nerven, utan det bildas små mellanrum, noder, med en till två millimeters mellanrum.
Nervvävnaden i det centrala nervsystemet är av två slag, grå och vit substans. Nervcellens cellkropp som innehåller kärnan utgör den gråa substansen. Den vita substansen består av cellernas långa utskott och myelin. Den vita substansen får sin färg av myelinet. Nerverna Hormonsystemet Kroppens hormonsystem består av flera körtlar som bildar signalämnen, så kallade hormoner. De transporteras med hjälp av blodet och når hela kroppen. Hormonerna är specialiserade och påverkar bara bestämda celler, så kallade målceller. Dessa reagerar sedan på ett förutbestämt sätt.
Hormonsystemet har tillsammans med nervsystemet övergripande uppgifter i kroppen. De två systemen arbetar inte självständigt, utan samarbetar på ett invecklat sätt. Nervsystemet har en överordnad funktion och är dessutom snabbare än hormonsystemet.

Hormonerna styr mycket av det som händer i kroppen, bland annat

ämnesomsättningen
tillväxten
salt- och vattenbalansen
könsmognaden och sexualdriften
fortplantningen. Hormoner fungerar som kemiska budbärare och kan därför påverka celler långt bort från platsen där hormonet bildats. Det finns många olika hormoner med speciella uppgifter.
Varje hormon påverkar bara bestämda celler. Ibland jämförs ett hormon med en nyckel som bara passar i ett visst lås. En del hormoner påverkar nästan alla celler i kroppen, medan andra bara påverkar vissa celler.
En cell kan fungera som så kallad målcell för många olika hormoner. Det innebär att cellen påverkas av flera olika hormoner, som har olika verkan på cellen. Samma hormon har samma verkan varje gång på målcellen, men olika hormoner har alltså olika effekter på målcellen. Det behövs mycket små mängder av ett hormon för att det ska vara verksamt. Hormonerna reglerar sig själva i ett mycket komplicerat samspel. Om det redan finns mycket av ett visst hormon minskar produktionen av det hormonet. Ofta sker minskningen i flera steg genom att överskott av ett hormon hämmar bildningen av ett annat hormon, som har till uppgift att stimulera bildningen av det första hormonet.
Om det finns för lite av ett hormon känner den hormonbildande körteln av detta och ökar sin produktion. Även här används ofta ett mellanled i form av ett stimulerande hormon vars produktion först ökar. Mekanismen kallas återkoppling eller feedback. Tack vare detta finjusteras samspelet mellan de olika hormonerna. Hypofysen Hur fungerar det? Några andra hormonproducenter Hormonerna reglerar sig själva Var bildas hormonerna? Evolutionen Evolutionen Allt levande på jorden har ett gemensamt ursprung. Det betyder att alla organismer – bakterier, svampar, växter och djur – är släkt med varandra. De tidigaste organismerna var encelliga och levde för tre och en halv miljarder år sedan.
Alla organismer har genomgått en evolution och skillnaderna mellan dem beror på gradvisa anpassningar till olika livsmiljöer. Evolutionära förändringar har oftast lett till mer komplexa former men ibland har organismer förenklats, till exempel parasiter. Charles Darwin Charles Darwin (1809-1882) var en engelsk vetenskapsman. Under åren 1831 till 1836 fick han följa med på en vetenskaplig resa runt jorden med fartyget HMS Beagle. Under resan började han fundera på om arterna i naturen förändras på ett liknande sätt som husdjuren gör genom avel och växterna genom förädling. Efter många års noggranna observationer och analyser lyckades Charles Darwin utveckla en vetenskaplig teori som håller än idag.
Han lade fram sin teori om evolution genom naturligt urval i boken "Om arternas uppkomst" (On the Origin of Species) 1859. Darwin ansåg att människan var en del av djurvärlden och hade utvecklats precis som andra arter. Om detta skrev han i boken "Människans härledning och könsurvalet" 1871. Muskeldystrofi - sjukdommen som gynnade oss Muskeldystrofi är ett samlingsnamn för en grupp ovanliga ärftliga sjukdomar som angriper skelettmuskelaturen.
De kännetecknas av en mer eller mindre fortskridande förlust av muskelceller. Något som ger sig uttryck i olika grad av muskelsvaghet och muskelslapphet.

Hansell Stedman studerade just muskeldystrofi och han upptäckte att människans DNA skilde sig på ett specifikt ställe gentemot apsläktet. Denna del av DNA:et ansvarade för käkmuskulaturen.

Denna sjukdom gjorde att första människans (Homo Erectus) käkmukulatur var mycket svagare och tog därför mindre plats än hos aporna. Människans relativt svaga muskulatur gjorde att skallen och hjärnan kunde expandera. Vad Darwin inte visste. www.sli.se - har två filmer som beskriver evolutionen och dess mekaniskmer.

För att få tillgång till dessa måste ni registrera ett konto.
Tryck på "bli medlem" längst till vänster
Välj "Karlstad: Mediecenter Värmland (AV)" (Tryck på "Nästa steg")
Ange din mailadress. (Tryck på "Nästa steg")
Välj bokstaven "K" och scrolla sedan ner till "kristinehamn kommun". (Tryck på "Nästa steg")
Fyll i namn, efternamn och lösenord. (Tryck på "Slutför")

Sedan söker ni på "vad darwin inte visste". Då kommer det två delar om evolutionen.
"Livets mångfald" och "Evolutionens mekanismer".

Sedan måste ni ansöka om att få se strömmande video. Svar får ni på mail efter en stund.

Då kan ni sedan söka på "vad darwin inte visste" igen och se på filmerna.

Maila mig om det inte fungerar som det ska.
Full transcript