Loading presentation...

Present Remotely

Send the link below via email or IM

Copy

Present to your audience

Start remote presentation

  • Invited audience members will follow you as you navigate and present
  • People invited to a presentation do not need a Prezi account
  • This link expires 10 minutes after you close the presentation
  • A maximum of 30 users can follow your presentation
  • Learn more about this feature in our knowledge base article

Do you really want to delete this prezi?

Neither you, nor the coeditors you shared it with will be able to recover it again.

DeleteCancel

Make your likes visible on Facebook?

Connect your Facebook account to Prezi and let your likes appear on your timeline.
You can change this under Settings & Account at any time.

No, thanks

Psykologi 1

No description
by

Jens Bodin

on 24 November 2016

Comments (0)

Please log in to add your comment.

Report abuse

Transcript of Psykologi 1

Psykologi 1
Kursplan
Psykologins historiska framväxt
Psykoanalys
Sigmund Freud
1856 - 1939
Psykisk ohälsa grundas på bortträngning och det omedvetna
Ett samband mellan hysteri och sexuella övergrepp
Det omedvetna
och medvetna
En freudiansk felsägning är ett begrepp inom psykologin. Felsägningen går ut på att en person avser att säga en sak, men av misstag säger något annat. Det av misstag sagda är då det som personen faktiskt menar, på ett semi-omedvetet plan.

Felsägningen anses, enligt denna skola, vara ett tecken på en bortträngd längtan, till exempel av sexuell karaktär eller något som på annat sätt socialt sett är olämplig att yttra.

Exempel:

- Ska vi spela vårt favoritspel?
- Nej. Jag menar jo, det är jättekul.

"Nej" är i exemplet ovan den freudianska felsägningen och representerar personens egentliga åsikt som filtrerat genom överjaget får en innebörd anpassad till den sociala situationen. En freudiansk felsägning är alltså när överjaget inte "hinner med" att censurera våra tankar.

Vid till exempel rättegångar eller polisförhör används ibland en teknik med att ställa snabba korta frågor med förhoppning att vederbörande inte hinner tänka ut en passande lögn utan försäger sig; alltså en freudiansk felsägning i termens mer generella betydelse.
Källa Wikipedia
Freudian slip
En märklig sak med de hysteriska patienterna var att när Freud började arbeta terapeutiskt med dem så dök det gång på gång upp historier om incest och sexuella övergrepp från patienternas barndom.

Freuds slutsats var att orsaken till de hysteriska symptomen – förlamningarna, kramperna, blindheten m.m. – måste vara sexuella upplevelser, som tidigt hade trängts bort eller undertryckts därför att de var moraliskt oacceptabla. Detta innebar att det bortträngda materialet samlats ihop som en slags psykisk energi i patienternas psyke, och då energin inte kunde ta sig ut på normalt vis, sökte den alternativa och förklädda vägar i form av hysteriska symptom.

Freud föreställde sig personligheten som en ångmaskins panna, där ångan ansamlades under stort tryck. När det fanns för mycket ånga/bortträngt material, sökte det sig alla möjliga och omöjliga vägar för att komma ut.
------------------------

Källa:Psykologins vägar
4.3 Det omedvetna Ett av de viktigaste antagandena inom psykoanalysen är att många av de processer som sker i psyket är omedvetna: människan är i högre grad än hon är villig att erkänna, underkastad omedvetna krafter som ligger utanför viljans och medvetenhetens räckvidd. Mycket av det vi dagligen känner och tänker, beror enligt Freud på orsaker som är dolda för oss. Vi kan säga saker som vi inte vet varför vi säger (felsägningar) eller vi kan göra saker som vi inte vet varför vi gör (felhandlingar och tvångshandlingar) och det omedvetnas existens visar sig, enligt psykoanalysen, speciellt tydligt när vi har med neurotiska symptom att göra.

Mellan det medvetna och omedvetna systemet finns en censurinstans eller ett försvar, som ser till att det bortträngda materialet från det omedvetna inte kommer in i det medvetna systemet.
------------------------
Källa: Psykologins vägar,
Driftteorin och
sexualdriften
Freud utvecklar därefter sin teori om att männ­iskan kommer till världen med speciella drifter. Drifterna ska vi förstå som inre drivkrafter som motiverar eller helt enkelt driver människan till att utföra bestämda handlingar. Psykiskt kommer drifterna till uttryck som önskningar eller lust som det är svårt för individen att motstå.

Freud skiljer i början på sitt författarskap mellan två grunddrifter: självbevarelsedriften (jagdriften) och sexualdriften. Självbevarelse­driften har med fysiska behov att göra som mat och vila och ska mer generellt säkra individens överlevnad både fysiskt och socialt. Sexualdriften handlar om individens strävan efter lust och kärlek.

Freud använder ordet ”sexuell” i en mycket större betydelse än vi är vana vid från vardags­språket. Han sätter likhetstecken mellan kropps­­­­liga lustförnimmelser och sexualitet. Barnet är ett lustsökande väsen. Till sexual­driften finns det knutet en speciell psykisk energi, som Freud kallar för libido. Ju viktigare ett objekt (en person eller en sak) är för individens tillfredställelse desto starkare laddning med psykisk energi, libido, får individens föreställningar och fantasier om detta objekt.
------------------------

Källa: Psykologins vägar,
Den psykosexuella utvecklingen

Orala fasen
0-6 månader
Anala fasen
0.5-3 år
Fallisk-oidipala fasen
3-6 år

Under det första halvåret är det munnen som är barnets viktigaste erogena zon. Därav namnet den orala fasen (av latin: os, oris, mun). Genom att suga på mammas bröst eller suga på en flaska upplever barnet en sexuell tillfredsställelse som med tiden knyter det till henne (vårdaren). Mamman blir barnets första sex- eller kärleksobjekt, säger Freud. I denna första fas av livet är barnet helt koncentrerat på att suga på allt som kommer i dess väg, oberoende av vad det är. Barnet är under den här fasen styrd av den så kallade lustprincipen – dvs. principen om att söka lust och undvika olust. Fixerar sig barnet vid problem under den här fasen, kan det leda till girighet, beroende och självupptagenhet.

Om vi tittar på barnets personlighetsutveckling, så antar Freud att det från födseln inte finns något som kan kallas för ett ”jag”. Barnet skiljer inte tydligt mellan sig själv och andra, säger Freud. Det lever i början av denna fas i ett narcissistiskt tillstånd, där det älskar sig själv och känner sig symbiotiskt ihopkopplad med allt som är bra och tillfredsställande hos mamman. Freud beskriver detta tillstånd som ett idealtillstånd. Barnet upplever en känsla av allsmäktighet och fullkomlighet i symbiosen med mamman och är helt inriktad på sin egen värld. Jämför med den grekiska mytologins Narcissus, som blev kär i sin egen spegelbild och inte intresserade sig för andra.
Går vi vidare i utvecklingen (perioden 0,5–3 år) så är det ändtarmen som är barnets viktigaste erogena zon. Därav namnet den anala fasen (av latin: anus, ändtarmsöppning). Under denna fas utsätts barnet för föräldrarnas uppfostran, däribland potträningen. Med potträningen visar föräldrarna ett stort intresse för just barnets avföringsprocesser. Barnet möter under den här fasen, ökande krav på att följa vissa regler och normer och att behärska sig själv, och inte minst sin ringmuskel. Barnet måste lära sig att leva efter realitetsprincipen – dvs. lära sig att skjuta upp vissa behov och acceptera ett visst mått av olust med tanke på en senare tillfredställelse. De ökande kraven från föräldrarna och omgivningen gör oundvikligen barnet frustrerat, och det kommer lika oundvikligt att rikta sin aggression och sitt hat mot föräldrarna som försöker hindra det från att leva ut sina spontana lustar och behov.

Under denna personlighetsutveckling har nu barnet lärt sig att skilja mellan sig själv och omvärlden och har utvecklat ett självständigt jag. Det är typiskt för barnet i denna fas att det gör allt för att markera sin självständighet och att visa sin nyfunna makt. Barnet vill inte bara visa att det kan bestämma över sig själv, utan också över andra. Det vill äga andra, dominera över dem och även slå dem, om de inte utför en befallning. Fixerar sig barnet vid problem under den här fasen, till exempel i samband med en alltför strikt uppfostran, kan barnet som vuxen få en s.k. anal karaktär, vilken kännetecknas av stark självkontroll, återhållsamhet, sparsamhet och brist på spontanitet.
I åldern tre till sex år som Freud kallar den falliska fasen (från grekiska: fallos, erigerad lem) är könsorganen den viktigaste erogena zonen. Pojkars och flickors utveckling följer nu olika riktningar. De måste gå igenom det så kallade Oidipus-komplexet, ett triangel-drama, som ofta betraktas som Freuds största och viktigaste upptäckt. Namnet kommer efter det grekiska dramat om ”Kung Oidipus”, som utan att veta om det dödade sin far och gifte sig med sin mor. Oidipus-komplexet förklaras traditionellt som barnets önskan att ha ensamrätt till föräldern av motsatt kön och samtidigt avståndstagandet från föräldern av samma kön, som barnet uppfattar som en rival. Oidipus-komplexet avslutas genom att barnet under intryck av föräldrarnas övermakt, tränger bort rivaliteten och den farliga önskan om att ”äga” en av föräldrarna och i stället identifierar sig med föräldern av samma kön i hopp om att senare bli precis som denna. Fixerar sig barnet vid problem under den här fasen, kan det få konsekvenser för utvecklingen av barnets könsidentitet och för förhållandet till det motsatta könet senare i livet. Till exempel trodde Freud att homosexualitet skulle kunna bero på att barnet identifierar sig för kraftigt med föräldern av motsatt kön.
Personlighetsmodellen
Detet
Jaget
Överjaget
Detet är den ursprungliga instansen i personligheten, den instans som barnet råder över från födseln, och som helt dominerar barnets värld i den orala fasen. Detet är omedvetet och motsvarar ungefär det omedvetna systemet, men också jaget och överjaget innehåller, som vi ska se senare, omedvetna delar. I detet finner vi människans drifter och bortträngda erfarenheter och känslor, som jaget och överjaget inte har kunna uthärda eller acceptera. Detet styrs av det som Freud kallar för lustprincipen – dvs. av önskan om behovstillfredsställelse här och nu, oavsett omständigheterna. Uppstår ett driftönskemål i detet, strävar det blint efter att bli uppfyllt. Vi ser detta mycket tydligt hos barnet i de tidiga utvecklingsfaserna, vilka är starkt präglade av lustprincipen, Freud ger själv en mycket målande beskrivning av denna dunkla del av personligheten och kallar den för ”ett kaos, en panna som är full av kokande affekter”. En vuxen människa som är för mycket styrd av detet, kommer framstå som impulsiv, ohämmad och i sina känslors våld.
Det är inte bara jaget, som ser dagens ljus i den anala fasen. Det första steget i utvecklingen av ett överjag tas också här. Överjaget kommer att fungera som en domare över jaget och detet, och hela tiden bedöma om de handlar rätt eller fel. Överjaget kommer från barnets identifiering med föräldrarna och deras normer, moral och förväntningar. Det innehåller människans samvete och ideal och fungerar ofta som en krävande instans, som påför individen skuld, skam och självförebråelser när den inte klarar av att leva upp till idealen.

Överjaget är både medvetet, förmedvetet och omedvetet. En del av de normer som vi lever efter känner vi väl till. Det sker inte så sällan att en människa kommer i konflikt med sina egna normer och medvetet försöker att ta avstånd från dem. Andra normer hos överjaget är förmedvetna. Vi följer dem automatiskt eller vanemässigt utan att tänka närmare på det. Ytterligare andra normer har vi övertagit från våra föräldrar vid en sådan tidig punkt i livet, att de bara med svårighet kan komma till medvetandets kännedom. En människa som drivs av överjaget framstår som hämmad och styrd av många normer och regler.

Under den anala fasen börjar barnet sakta utveckla ett jag. Jaget motsvarar till stor del den medvetna och förmedvetna delen av människan. I jaget finner vi alla de föreställningar som utgör människans identitet, omdöme och förnuft, inklusive de så kallade kognitiva processerna (tänkande, minne, språk, perception).

Jaget styrs av realitetsprincipen, säger Freud – dvs. av förmågan att skjuta upp behoven och acceptera ett visst mått av olust med tanke på senare lustuppfyllelse. Jaget måste emellertid inte bara inrikta sig på de yttre kraven. Det måste också försöka uppfylla detets driftkrav och överjagets normkrav, som vi ska titta på alldeles strax.

Slutligen innehåller jaget en censurinstans som består av ett antal försvarsmekanismer som försvarar jaget mot ångest. Bland dessa försvarsmekanismer hittar vi bortträngningen, som har förmågan att utesluta obehagliga tankar eller idéer från medvetandet och hålla drifterna och bortträngda konflikter och upplevelser på plats i detet så att det inte översvämmar jaget och orsakar ångest. Försvaret mot drifterna och de bortträngda konflikterna sker omedvetet. Vi vet helt enkelt inte när vi tränger bort något eller försvarar oss mot omedvetna impulser från detet. En människa som är styrd av jaget kommer att framstå som förnuftsorienterad och realistisk.

http://www.skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser/gymnasieutbildning/gymnasieskola/psk?tos=gy&subjectCode=PSK&lang=sv

Bortträngning
Försvarsmekanismer
När vi tränger bort skyddar vi jaget och därmed medvetandet mot driftönskningar eller traumatiska upplevelser, som jaget och överjaget inte kan acceptera eller uthärda. Önskning­arna eller upplevelserna glöms bort, så att säga. Bortträngningen ser till att de hålls borta från personens medvetande. Men det bortträngda försvinner dock inte fullständigt. Det påverkar omedvetet individen, och jaget måste därför alltid använda en stor portion psykisk energi för att upprätthålla bortträngningen.
------------------------
Psykologins vägar
Projektion
Projektiv identifikation
Att projicera innebär att man vägrar att se vissa sidor eller känslor hos sig själv och i stället tillskriver dem andra personer, så att man därigenom slipper den oro, osäkerhet eller dåliga samvete som de skapar. Det är förmodligen en av de mest vanliga och kända försvarsmekanismerna. Ett hav av bevingade uttryck är kopplade till denna försvarsmekanism t.ex. att man ger grannen skulden för sina egna brister eller ordspråket ”Tjuven tror varje man stjäl”. I Matteus-evangeliet säger Jesus: ”Varför ser du nageln i din broders öga, men inte bjälken i ditt eget?” I extrema former kan projektionen utvecklas till ren förföljelse, mobbning och skapandet av syndabockar eftersom man tillskriver andra de fientliga impulser, den osäkerhet eller de sexuella lustar, som man i själva verket själv har, men inte kan acceptera. Syftet med projektionen är ofta att förvandla en inre fara från detet (en sexuell lust) eller överjaget (en skuldkänsla/skamkänsla) till en yttre fara, som är lättare att hantera. Men projektion kan också förekomma utan att det handlar om ett försvar. Både barn och vuxna projicerar ofta sina egna känslor och uppfattningar på andra. Detta sker till exempel i samband med förälskelse.

En särskild form av projektion, nämligen projektiv identifikation, är man idag särskilt uppmärksam på inom den psykoanalytiskt inspirerade par-och familjeterapin. Termen projektion in­troducerades ursprungligen av den brittiska psykoanalytikern Melanie Klein (1882–1960). Vid projektiv identifikation skjuter man också, liksom vid projektion, obehagliga känslor eller sidor av sig själv över på andra. Men dessutom sker det i den projektiva identifikationen, att den person som mottar projektionen, omedvetet identifierar sig med projektionen, och så att säga, börjar spela med i den. Inom familjeterapin antar man att problemen hos enskilda familjemedlemmar kan ha uppstått som en följd av projektiva identifikationer, som de drabbade inte har kunnat avvisa (du är svag, lat, osäker m.m.) och inte heller har kunnat leva med. Inom nyare parterapi, utvecklad av den schweiziske psykiatern Jürg Willi, talar man om att de båda parterna i ett parförhållande kan vara en del av ett omedvetet samspel – en maskopi – där de ömsesidigt projicerar bortträngda aspekter av sig själva på den andra parten. Den ena parten i ett parförhållande uppträder t.ex. som vuxen och förnuftig, medan den andra upp­träder som barnslig och hjälplös. De kanske inte alltid är sådana, men de har var och en för sig behovet att bli av med en bortträngd sida hos sig själva och att återupptäcka denna sida hos den andra parten.

Identifikation är på ett sätt motsatsen till pro­­jektion eftersom det vid identifikationen handlar om att man övertar sidor från andra som man själv önskar att ha. Identifikation är en del av den normala utvecklingen, och det förekommer hela tiden identifieringar med andra som du skulle vilja efterlikna eller ser upp till. Detta kan ske av kärlek till andra och för att en annan person representerar vissa sociala färdigheter som man beundrar och vill ha del av. Men det kan också ta en mer olycklig vändning när man identifierar sig med mäktiga och farliga personer och vill vara som de för att fly från den rädsla och det hot som de utgör. Man talar här om identifikation med angriparen. Inom familjen kan det t.ex. vara ett barn som identifierar sig med en missbrukande förälder och tar hans parti gentemot övriga familjemedlemmar.

Ett annat exempel är det så kallade ”Stockholm-syndromet”, där gisslan eller ett offer för tortyr börjar identifiera sig med och utveckla sympati för sina angripare.

Identifikation
Stockholm Syndromet
Förnekelse
Rationalisering
Regression
Här handlar det om att man tolkar en konflikt eller en traumatisk upplevelse som det passar en själv. Man är t.ex. oberörd av läkarens varningar eller likgiltig för den kritik som man har fått. Man tolkar situationer på ett subjektivt eller orealistiskt sätt så att de inte förorsakar alltför mycket ångest. Man vägrar att se sanningen i vitögat som det heter. En studie som Parker gjorde 1972 visade att ett stort antal personer efter partnerns död upprätthöll illusionen att deras avlidna makar fortfarande existerade. Det är vanligt att förnekelse ofta sker i samband med upplevelse av förlust.
En speciell variant av förnekelse är rationalisering. Här handlar det om att man uteslutande behandlar det man är rädd för på ett förnuftigt och rationellt sätt, för att undvika att komma i kontakt med de känslor som utlöser ångesten. Man kan t.ex. försöka att bortförklara sitt beteende i vissa situationer genom att hitta en förnuftig förklaring som låter rimlig både för en själv och för andra. ”Surt sa räven om rönnbären” i en av La Fontaines fabler (fransk författare 1621–1695), eftersom den inte kunde nå dem. Dessutom möter vi också en rationalisering när en person försöker göra sina motiv för en särskild handling ädlare än de egentligen är. Ofta framhäver man omedvetet de goda motiven, medan de mer problematiska (egoistiska, sexuella m.m.) motiven trängs undan.
Regression visar sig genom att en människa återgår till ett beteendemönster eller reaktionsmönster som hör ihop med en tidigare utvecklingsfas. Ställs man inför traumatiska upplevelser eller kriser, som man känner att man inte kommer att klara av, kan man regrediera till ett mer barnsligt och osjälvständigt beteende och vädja till andras hjälp och vård. Ett barn som lärt sig att hålla tätt, kan t.ex. efter att lillasyster fötts regrediera till att kissa i sängen igen.
Exempel på Förnekelse/Rationalisering
Den kidnappade flickan Natascha Kampusch väljer att fokusera på det positiva när hon berättar om vardagen i sin fångenskap. Via ett pressmeddelande, redogör hon för sin mer än åttaåriga fångenskap i källaren hos den 44-årige kidnapparen Wolfgang Priklopil.

Under de åtta år då hon förvandlades från en blyg liten skolflicka till en mogen ung kvinna, tror hon att hon slapp saker som andra ungdomar har upplevt som svårt.

I pressmeddelandet slår hon fast att hon sluppit dåliga vanor som rökning och att dricka alkohol – eller att ha ”falska vänner”.

Det var en psykolog som läste upp pressmeddelandet och kunde berätta att Natascha inte saknade några saker, och att han, Priklopil, hade blivit en del av hennes liv.

– Därför sörjer jag på ett sätt över honom, citerades hon. I mina ögon var hans död onödig. (Wolfgang Priklopil begick självmord genom att kasta sig framför ett tåg när han upptäckte att hon hade flytt, red.).

Om sitt dagliga liv berättar Natascha: – En helt vanlig dag åt vi lunch tillsammans. Resten av dagen gjorde jag olika saker i huset: städning, läsning, tv – eller så pratade vi och lagade mat. Så var det i flera år, ganska så ensamt, berättar den nu 18-åriga Natascha.

Hon säger också att de tillsammans inredde källaren. Och sedan tillägger hon att hon vägrade att kalla honom ”herre”, men säger samtidigt, att han ibland behandlade henne väl – och ibland mycket illa.

Sin berättelse avslutar hon med att säga att hon känner mycket för kidnapparens gamla mamma. Och att hon kommer att kontakta sina föräldrar, som hon vid intervjutillfället valt att inte träffa ännu.

Flera psykologer anser att hon lider av ”Stockholm-syndromet”, vilket innebär att en tillfångatagen börjar sympatisera med sina kidnappare. Hans Jensen, BT, 2006
Kidnappad flicka: - Han räddade mig från dåliga vanor

Skrivuppgift 1
1. Psykologerna pratar om stockholm-syndromet, vad är det och varför heter det just så? Beskriv historien bakom begreppet.

2. Kan du hitta andra försvarsmekanismer som flickan använder sig av? Vilka och på vilket sätt?

3. Varför kontaktade hon inte sina egna föräldrar direkt efter frigivandet tror du?
Denna försvarsmekanism innebär att en känsla eller en konflikt flyttas från det område där den verkligen hör hemma till ett annat och ofta mindre skrämmande område. Har man till exempel svårt att uttrycka sina känslor direkt till en specifik person kan man skjuta över dem på någon annan. Det klassiska och nästan förlöjligade exemplet är kvinnan som blivit utskälld av sin chef och som sedan går hem och skäller ut sin man, eftersom hemmet, enligt henne är som en svinstia, eller så är barnen högljudda. Men också överdriven upptagenhet eller ångest över t.ex. en mindre lyckligt lottad detalj i ens eget utseende (stora öron, stor näsa m.m.) kan vara ett uttryck för en känsla av otillräcklighet eller osäkerhet, som i verkligheten påverkar hela ens personlighet. En särskild form av förskjutning, möter vi när en person vänder obehagliga känslor mot sig själv, t.ex. ilska, som man kan se i ett självdestruktivt beteende. Här vågar personen uppenbarligen inte vända ilskan utåt och därmed öppet erkänna sin egen aggression, utan vänder istället ilskan mot sig själv.
Förskjutning
Diskussion och kritik av Freud Freuds psykoanalys innehåller två viktiga grund­­antaganden, som fortfarande spelar en viktig roll i modern psykologi. För det första handlar det om antagandet att omedvetna processer påverkar människors beteende och för det andra att tidiga barndomsupplevelser med vårdarna lever vidare och präglar den vuxnes personlighet och hans eller hennes relationer till andra människor.

Å andra sidan har flera senare psykoanalytiker lämnat den freudianska uppfattningen att sexualiteten är den viktigaste motorn i människors liv. Freuds intensiva fokus på sexualiteten som den helt avgörande mittpunkten i den psykiska utvecklingen måste bero på att hans teorier kom till i en tid när sexualitet var mycket tabubelagt och därmed kom att framstå som ett dolt och kraftfullt motiv bakom många mänskliga handlingar. Även uppfattningen att utvecklingen sker genom en serie av psykosexuella faser, där vissa erogena zoner dominerar efter varandra, har de flesta idag övergivit. Senare psykoanalytiker som t.ex. Mahler och Bowlby har i stället betonat barnets förmåga att relatera till andra människor och skapa anknytningar till dem som den viktigaste faktorn för utvecklingen.

Freuds kritiker avvisar också tanken på att det finns ett tydligt samband mellan bestämda konflikter under de tidiga barndomsfaserna (oral, anal, oidipal), och vissa personlighetsdrag och neurotiska symptom hos den vuxna människan. T.ex. att problem under den anala fasen (0,5–3 år), skulle resultera i mycket speciella anala personlighetsdrag och tvångsneurotiska symptom senare. Det finns inga övertygande studier som stödjer ett sådant direkt samband mellan ett trauma i en viss fas och bestämda psykiska problem hos den vuxne.

Tvärtom pekar studier på att det är mycket viktigare att fokusera på föräldrarnas grundinställning till barnet och på mer långsiktiga mönster av samspel i familjen, om man vill förstå hur uppväxten präglar barnets utveckling. Inom psykoanalysen idag uppträder begrepp som oral, anal och oidipal mer som metaforer för vissa psykiska problemställningar som inte låter sig begränsas till specifika åldersperioder. En oral problematik kan handla om girighet och beroende, en anal om återhållsamhet och självständighet, en oidipal om problem med könsidentiteten som vi tidigare har beskrivit.

Den mest grundläggande kritiken mot psy­ko­­­­­analysen kommer emellertid från den natur­vetenskapliga traditionen, som menar att de psykoanalytiska teorierna är alltför spe­kulativa. Deras giltighet kan inte verifieras och efterkontrolleras av andra forskare, efter­som de inte är baserade på experiment, utan enbart grundar sig på Freuds och senare psyko­­­ana­lytikers egna reflektioner och samtal med patienter. Man ska också komma ihåg att Freuds teorier är starkt präglade av den tid han levde i.
Låt oss nu titta närmare på den psykoanalytiska terapi som Freud utvecklar för att behandla sina neurotiska patienter. En grundregel i den psykoanalytiska terapin är den fria associationsmetoden. Patienterna måste lära sig att associera helt fritt under terapin och berätta allt som faller dem in. Då dyker det förr eller senare upp associationer med länkar till deras problem, och nu är det terapeutens uppgift att (psyko-) analysera dessa associationer och ge patienterna en tolkning av dem, så att de kan bli medvetna om sina problem. Freud beskriver själv de fria associationernas metod på följande sätt:

För patienten förklarar vi den analytiska grundregeln, som hädanefter måste styra hans förhållande till oss. Han ska inte bara berätta för oss det som han frivilligt och gärna skulle vilja säga, det som skulle ge honom lindring som en bekännelse, utan också allt det andra som hans själviakttagelse ger honom, allt som faller honom in, även om det är obehagligt för honom att säga det och även om det verkar för honom oviktigt eller meningslöst. Om han efter denna instruktion lyckas med att sätta sin självkritik ur spel, kan han leverera oss en mängd material, tankar, infall, minnen, som redan är under det omedvetnas inflytande och som ofta direkt kommer därifrån, och som gör att vi kan ta reda på hans bortträngda omedvetna, och genom det vi berättar för honom om det, utökar hans jags kunskap om hans omedvetna. (Freud,1940)

Tittar vi närmare på hur en psykoanalys går till, börjar det med en patient som vänder sig till en psykoanalytiker med problem som hon inte själv tror sig kunna lösa. Innan själva terapin påbörjas, ingår terapeuten och patienten ett avtal där terapeuten lovar patienten fullständig tystnadsplikt och patienten i gengäld lovar att berätta fritt. Det är ofta en svår och tidskrävande uppgift för patienten att lära sig detta. Patienten ligger oftast på en divan medan terapeuten sitter på en stol bakom patient­ens huvud, så att han befinner sig utanför patientens synfält, och varifrån han förhåller sig förväntansfullt och uppmärksamt lyssnande på allt som patienten berättar.

Känner sig patienten tillräckligt förstådd och accepterad i den här situationen, blir hon med tiden bättre och bättre på att berätta vad som faller henne in. Förutom de fria associationerna spelar drömmen också en viktig roll i terapin. Terapeuten kan be patienten berätta om sina drömmar och fördjupa och associera vidare vad gäller vissa element i drömmen.

Utifrån vad patienten säger och utifrån uttydningen av hennes drömmar, börjar terapeuten långsamt att förstå de omedvetna konflikter som ligger bakom hennes problem. Vid ett tillfälle ger terapeuten patienten en tolkning eller översättning av hennes omedvetna konflikter. Detta steg i analysen, skapar dock ofta ett motstånd eller ett försvar hos patienten – patienten får kanske inte fler infall, eller så blir han plötsligt kritisk eller likgiltig inför terapin – för nu närmar han sig på allvar de obehagliga konflikter som han har förträngt.

Men det kan också ske något annat vid denna tidpunkt. De omedvetna konflikter som ligger bakom patientens problem kan ha över­förts till den terapeutiska situationen. Förhållandet till analytikern kommer således att präglas av de relationer och de konflikter som patienten har haft till viktiga personer i barndomen. Denna överföring (projicering) är ofta ambivalent, säger Freud. Den inne­håller såväl kärleksfulla som fientliga inställningar till terapeuten, som i regel får rollen som en av föräldrarna. Överföringen innebär att patienten tar ut sina psykiska problem på terapeuten, som därmed får en förstahandskunskap om dem och en möjlighet att konfrontera patienten med problemen och inte minst göra henne medveten om dem.

Vid slutet av terapin måste patienten erkänna sitt inre motstånd och sina överföringar och göra terapeutens tolkning till sin egen. Det omedvetna måste bli medvetet, säger Freud. Patienten måste lära sig att möta sin egen rädsla. Terapin ska bredda patientens självinsikt, och i takt med självinsikten minskar patientens neurotiska drag.

Om man beskriver Freuds psykoanalytiska terapi på detta skissartade sätt låter det inte så svårt, men i verkligheten sträcker den sig ofta över flera år med upp till flera terapitimmar varje vecka. Att konfronteras med bortträngda sidor av sig själv är dessutom ofta en mycket smärtsam upplevelse.

Det är viktigt att poängtera att terapeuten i den psykoanalytiska behandlingen strävar efter att vara så objektiv och neutral som möjligt. Han ser till att hålla sin egen person och sina egna känslor utanför terapin, även om det ofta kan vara svårt. Den neutrala inställningen försäkrar att han i början av terapin är öppen och inte partisk vad gäller patientens problem, och den ser dessutom till att överföringen kan ske. För ju mindre patienten känner till om terapeuten, desto mer benägen kommer patienten vara att överföra bindningar eller känslor till tidigare personer på förhållandet till terapeuten.
Den Psykoanalytiska terapin
Diskussion och kritik av Freud
Utvecklings-psykologin
Erik H Erikson
Margaret Mahler
1902 - 1986
Psykosocial utvecklingsmodell

Faser
Utvecklingskriser
1897 - 1985
Barnets
Psykiska födelse
Den normala autistiska fasen
0 - 1 mån
Den normala symbiotiska fasen
1 - 5 mån
Differentieringsfasen
5 - 9 mån
Övningsfasen
10 - 18 mån
Närmandefasen
18 - 24 mån
Konsolideringsfasen
2 - 3 år
Under den första tiden efter födelsen genomgår spädbarnet enligt Mahler en fas, då det så att säga är uppslukat av sig själv och utan kontakt med yttervärlden. Mahler kal­lar denna fas, som sträcker sig över den första levnadsmånaden, för den normala autistiska fasen (autistisk: innesluten, isolerad). Hon menar att barnet under denna fas uteslutande är koncentrerat på att tillfredsställa sina fysiska behov. Det primära är amningen och sömnen och barnet är därutöver bara en mycket liten del av tiden uppmärksam på omgivningen.

Nyare spädbarnsforskning har emellertid visat att Mahlers beskrivning av den första tiden efter födseln inte stämmer. Spädbarnet är från början upptaget av annat och mer än de fysiologiska processerna. I de perioder då det är vaket och uppmärksamt, uppvisar barnet i själva verket en förbluffande förmåga att reagera på yttre stimuli. Det kommer till världen med långt fler färdigheter än man tidigare antagit, färdigheter till att lära känna omvärlden med och färdigheter till att ingå i ett socialt samspel. Barnet föds med andra ord inte autistiskt utan snarare socialt. Det är från ganska späd ålder nyfiket och upptaget av att undersöka sin värld och av att lära känna den. Mahlers autismbegrepp har inget med diagnosen autism att göra.
Hos Mahler betecknas perioden från 1 till 5 månader som den normala symbiotiska fasen. Mahler menar att barnet under denna fas inte är i stånd till att frigöra sig från mamman och hennes omsorg och vård. Barnet skiljer ännu inte på inre och yttre, mellan sig själv och andra. Det uppför sig och fungerar som om det själv och mamman utgör en sammansmält enhet. Det är det som Mahler betecknar som en symbios. Särskilt upplevelsen av att hållas om, att bli ammad och ögonkontakten med mamman främjar den symbiotiska upplevelsen.

Begreppet symbios svarar mot Freuds begrepp om ett narcissistiskt tillstånd, då barnet känner sig förbundet med allt som är bra och tillfredsställande hos mamman. I vardagssvenska kopplas begreppet narcissim ofta ihop med ord som självupptagenhet, självfixering och egoism. Barnet är också fullständigt koncentrerat på sig själv under denna fas. Det uppfattar sig själv som centrum i världen, och sett ur den vuxnes synvinkel är barnet också fullkomligt egoistiskt och självupptaget. Det är emellertid en fas som barnet måste igenom. Här grundläggs enligt Mahler individens egenvärde eller tillit till sig själv och dess förmåga till att etablera sociala och inte minst intima relationer till andra. Av den anledningen betonar hon betydelsen av att symbiosen blir trygg och att barnet inte tvingas till att överge den för tidigt eller för plötsligt. Sker det störningar under symbiosen, har mamman svårt att uthärda närheten till barnet eller om hon inte är i stånd till att etablera en stabil kontakt med barnet under denna period, kan det enligt Mahler innebära att barnet inte i tillräcklig grad utvecklar en sund tillit till sig själv, och i värsta fall kan detta skapa psykiska problem.
Enligt Mahler är det viktigt att ha en god symbios med föräldern. Därefter är det livsviktigt att gradvis växa ifrån symbiosen och bli sin egen person. Denna process startar med differentieringsfasen från 5 till 10 månader, som inleder den första delen av det som Mahler kallar för barnets separations-individuationsprocess. Under differentieringsfasen är ett första tecken på att barnet håller på att ta sig ur symbiosen att barnet blir mer målmedvetet och undersökande i samspelet med vårdaren. Mamman undersöks aktivt med ögon och händer och barnet lutar sig ifrån henne som om det försöker att få överblick över henne.

Det finns nu också tydliga tecken på att barnet är medvetet om att det är fysiskt avskilt från mamman. Separationen har börjat. Barnet börjar betrakta andra människor och verkar jämföra dem med vårdaren. Det okända jämförs med det välkända. Det är först nu som barnet enligt Mahler förmår att samordna olika intryck av mamman till en hel inre bild av henne. Den så kallade främlingsrädslan, som ofta yttrar sig under den här perioden, är enligt Mahler ett uttryck för att barnet jämför det okända med det välkända (inre bild).

Differentieringsfasens karakteristiska rädsla är enligt Mahler separationsångesten. Har barnets symbios dock präglats av ”tillitsfull förväntan” kommer barnet att kunna hantera separationen och ”kläckningen” ur symbiosen och dess möte med främlingar kommer mer att ha karaktären av undran och nyfikenhet än fruktan, förutsatt naturligtvis att mamman är inom räckhåll.

Mahlers undersökningar visar att separationen från mamman både kan gå snett i de fall där den forceras och går för snabbt, antingen på grund av misskötsel eller separation från vårdarna, eller där den hämmas, eftersom vårdarna av en eller annan anledning inte vill släppa taget om barnet eller barnet inte vill släppa taget om sin mor, kanske för att omgivningen är för osäker. I det första fallet, där separationen påtvingas, kan barnet försöka försvara sig mot separationsångesten genom att påskynda utvecklingen av självständighet och ta avstånd från mamman. I det andra fallet, där separationen hämmas, kan det omvända ske att barnets självständighetsutveckling hämmas. Det börjar kanske uppfatta sin egen självständighet som något farligt och försöker att knyta sig ännu hårdare till föräldrarna.
Den andra underfasen i barnets separationsindividuationsfas kallar Mahler för övningsfasen. Den sträcker sig från 10 till 18 månaders ålder. Barnet tar nu de första stegen i en upprätt ställning och dess värld expanderar därmed avsevärt. Det testar världen utanför föräldrarnas räckvidd och det verkar berusat av sina nya möjligheter och sin egen betydelse under denna period. Barnet är anmärkningsvärt likgiltigt för stötar och slag som det får. Varje dag innehåller en ny seger och en ny källa till stolthet för barnet. Tillståndet kallas för en kärleksaffär med världen. Barnets narcissism (allsmäktighetskänsla, storhetsföreställningar) är på topp, säger Mahler.

Man måste dock vara medveten om att vårdaren under hela övningsfasen är den fasta punkten, den säkra basen, som barnet återvänder till och får tanka upp känslomässigt hos, innan det åter beger sig ut i världen. Vårdarnas närvaro och känslomässiga tillgänglighet är grunden för utforskningarna på egen hand och separationsövningarna som barnet är engagerat av i denna fas.
Under närmandefasen från 18 till 24 månader i den tredje underfasen av separations-individuationsprocessen, fullbordar barnet definitivt separationen från vårdarna.

I differentierings- och övningsfasen fick barnet en medvetenhet om sin fysiska avskildhet från mamman. Nu börjar nästa steg i barnets separation från henne. Det börjar alltmer förstå att mamman är en självständig person som har sin egen vilja. Det är en kraftfull utmaning mot de tidigare fasernas narcissistiska allsmäktighetskänslor. I samma utsträckning som barnet uppfattar sin mor som en självständig person, börjar det också att förstå sig själv som en självständig person, dvs. som ett ”jag” (eller som barnet säger, ”mig”). Det blir svårare och svårare att upprätthålla föreställningen om sig själv som världens centrum. Barnet kan nu plötsligt känna sig som ensammast i världen, en liten och ganska hjälplös individ, som är helt beroende av andra när dess behov och önskemål ska tillfredsställas.

När barnet lärt sig att mamman är en självständig person och inte en del av barnet självt, blir det rädd för att förlora henne eller hennes kärlek. Av denna anledning, börjar barnet nu närma sig mamman efter den tidigare fasens utforskning av omgivningen. Barnet klänger sig fast vid henne och efterfrågar hennes närhet, som om det försökte förneka separationen eller nu erkänner att det faktiskt är hon och inte barnet själv som är världens centrum.

Å andra sidan kan man också iaktta flera beteendemönster under perioden som visar att barnet är väldigt ambivalent när det gäller närmandet till mamman. Å ena sidan skuggar barnet mamman och släpper henne inte med blicken. Å andra sidan försöker det kanske att undvika för nära kroppskontakt med henne. Barnet ger sig av från mamman, men förväntar sig samtidigt att hon springer efter. Perioden kännetecknas således av barnets behov av att skiftesvis klamra sig fast vid mamman och att stöta bort henne. Å ena sidan vill det inte ge upp den allsmäktighet och den (ofta orealistiska) självständighet som det vann i övningsfasen. Å andra sidan blir barnet nu mer och mer medvetet om sitt verkliga beroende av mamman.

I samband med denna fas pekar Mahler på att psykiska problem hos mamman kan bidra till utvecklingen av psykiska störningar hos barnet. Mamman försöker kanske att hålla kvar det symbiotiska samspelet med barnet, eftersom det omedvetet uppfyller några behov hos henne, och eftersom hon upplever barnets strävan efter självständighet som en avvisning (hämmad separation). Eller så kan hennes behov av att frigöra sig från symbiosen vara för stor och innebära att hon för snabbt lämnar barnet åt sig själv eller börjar behandla barnet som en vuxen partner (påtvingad separation), där barnet inte får nog trygghet och stöd under denna utvecklingsperiod.
Barnets individuation går snabbt framåt under närmandefasen. Den slutförs dock inte förrän i den fjärde och sista delfasen, konsoliderings­fasen, som pågår från ca 2 till 3 år. Här etable­ras barnets individualitet slutligen, säger Mahler, och det utvecklar en så kallad emotionell objekt­konstans. Detta innebär att barnet nu, om utvecklingen har gått bra, har internaliserat en inre bild av mamman som är så pålitlig och fylld med positiva upplevelser att barnet tål längre separation från henne och även uthärdar det obehag som finns i samband med separationen, utan att överväldigas av rädsla att förlora henne. Det behöver inte längre skugga henne, utan kan leka för sig själv utan att behöva hennes närvaro. I denna fas börjar barnet också få en känsla av tid. Begrepp som ”senare” och ”i morgon” förstås inte bara, utan används av barn i denna ålder och är av stor betydelse när barnet måste förstå att mammans avsked bara är tillfälligt.
1. Diskutera hur mycket ni tror att den tidiga barndomen har haft betydelse för vilka ni är idag.

2. Fundera på om Mahlers syn på utvecklingen som en kamp mellan två motsatta krafter (symbios och separation) är en idé som också kan säga något om den vuxna människan.

3. Fundera även över Eriksons utvecklingskriser. Tror du att vi utvecklas genom olika kriser i livet?
Diskussionsuppgift
Good will Hunting
Behaviorism
Pavlov
Watson
Pavlovs hundar
1849 - 1936
Klassisk
betingning

Låt oss titta närmare på Pavlovs hund­försök. Han hade konstruerat en sinnrik för­söks­anordning som kunde mäta hundarnas salivproduktion när de fick mat. Salivproduktionen var som sagt en naturlig respons hos hundarna. Pavlov kallade denna icke inlärda reaktion för en obetingad respons (obR). Den uppträdde automatiskt varje gång vissa stimuli (S) var närvarande.

Men Pavlov upptäckte som sagt också att hundarna producerade saliv bara vid åsynen av försöksledaren eller matskålen. Pavlov försökte efter den här upptäckten att låta en klocka ringa när hundarna fick mat. Detta innebar att hundarna snabbt började producera saliv bara vid ljudet av klockan, och innan de kunde se eller känna lukten av mat. Villkoret för att detta skulle ske var dock att hundarna hörde klockan flera gånger precis innan eller samtidigt som de fick mat. Reaktionen kallade Pavlov för en betingad respons (bR). Det var inte en naturlig reaktion som hundarna hade med från födseln. Det var en inlärd reaktion, som var betingad av förhållandena i den omgivande miljön. Hundarna hade helt enkelt associerat klockan som ringde med mat (precis som de tidigare hade associerat både försöksledaren och matskålen med mat). Det var tal om något som sedan har kallats för en klassisk betingning.

Pavlovs experiment visade också att den betingade reaktionen kunde utsläckas eller hämmas. Om han lät klockan ringa några gånger utan att ljudet följdes av mat, upphörde hundarna gradvis med att producera saliv. Det var tydligen inte bara viktigt för hundarna att lära sig att reagera på viktiga stimuli i omgivningen, det var också viktigt att kunna ”glömma” att reagera på dem om de inte längre var viktiga för hundarna. Den insomnade reaktionen kunde dock snabbt läras in på nytt om hundarna åter utsattes för ett ursprungligt stimulus. Den insomnade reaktionen måste alltså därför fortsätta att existera i en eller annan inaktiv form, som snabbt kunde aktiveras.

Lämnar vi Pavlovs hundvärld och tittar på betingade reaktioner hos människor, blir det snabbt tydligt att många aspekter av mänskligt beteende också är inlärt via betingade reaktioner. Våra känslor kan ofta ha karaktären av betingade reaktioner och kopplas till specifika platser, personer, föremål eller ljud. Tänk bara på hur provlokalen kan göra människor nervösa även om de inte längre har prov, eller hur man kan uppleva en lätt rysning bara vid åsynen av en tandläkarstol. Det kan också handla om betingade reaktioner när en viss melodi eller doft väcker positiva känslor hos oss, eller när en viss person eller ett ämne i skolan väcker en speciell motvilja inom oss.

Det är värt att notera att de betingade reaktionerna fungerar automatiskt, och det kan ofta vara mycket obehagligt när man plötsligt reagerar med t.ex. rädsla eller ångest i en situation utan att veta varför. Man kan också hitta den klassiska betingningen i reklamvärlden. När en produkt presenteras, sker det alltid tillsammans med en rad positiva stimuli, som lockar betraktaren (sex, skönhet, rikedom, trygghet m.m.). Tanken är naturligtvis att vi ska sammankoppla produkten med positiva och attraktiva stimuli, när vi senare möter den i affären. Syftet med denna form av betingning behöver vi knappast förklara.

Slutligen kan man också tala om klassisk betingning i de situationer där vi kopplar ihop två (eller flera) saker med varandra efter­som de regelbundet uppträder tillsammans. T.ex. åska och blixtar, kniv och gaffel, myggor och kliande hud, mörka moln och regn, tomtenissar och jul och mycket mycket mer som vi förknippar med vartannat och som representerar en inlärning genom klassisk betingning, vilket är lika naturligt för oss som att andas.

obetingad respons – inte inlärd reaktion
stimulus – retning av ett sinnesorgan, (pl. stimuli)
betingad respons – inlärd reaktion
utsläckning – man tar bort en inlärning
Ordförklaringar
Watson betraktade Pavlovs experiment med hundar som unikt inom psykologin, och han blev snabbt övertygad om att man i princip skulle kunna förklara de flesta former av män­skligt beteende utifrån klassisk betingning. Människan är, enligt Watson, född med en rad reflexer av både enkel (nysreflex, hostreflex m.m.) och mer komplicerad natur (mat-, försvars- och fortplantningsinstinkter), men utöver det var det mänskliga beteendet ett resultat av betingade reaktioner. Man behövde med andra ord inget antagande om ett psyke eller ett medvetande som målinriktat styrde människans beteende. Med undantag av de medfödda reflexerna kom allt utifrån. Människan reagerade bara utifrån sin miljö. Watson formulerade själv omfattningen av sina tankar på följande sätt:

Ge mig ett dussin friska, välskapta barn och min egen speciella värld att uppfostra dem i, och jag kan garantera att jag kan välja ut var och en av dem på måfå och träna honom till att bli den sorts specialist jag väljer – läkare, advokat, konstnär, direktör, ja även tiggare och tjuv, helt oberoende av hans anlag, intressen, förmågor, planer och ras. (Watson, 1924)

Man anar Watsons lust att provocera i citatet, men samtidigt förespråkar han en ren miljösynvinkel i boken som citatet kommer ifrån. Vad och hur en människa är, beror helt och hållet på miljöns påverkan, på det sätt som uppfostran och utbildning har skett. Vårt beteende har inget med särskilda anlag eller färdigheter (musikaliska, kvinnliga/manliga, intelligensmässiga m.fl.) att göra och beror inte heller på något av våra personliga intressen eller planer.

Watson placerar sig med denna radikala synvinkel inom den kunskapsteoretiska inriktning som man inom filosofin kallar för empirism. Empiristerna betonar erfarenheternas avgörande betydelse för utvecklingen av mänsklig kognition och kunskap. Den engelska filosofen och empiristen John Locke (1632–1704) menar t.ex. att människan föds som ett tomt skal eller ”tabula rasa” (ett tomt pappersark) som erfarenheten skriver sina tecken på. Enligt empiristerna spelar psyket en passiv roll som mottagare av sinnesintryck, och vår kognition består av att de enskilda intryck som vi får från omgivningen, kombineras och associeras med varandra till allt mer komplexa idéer om världen. Det är ett tänkesätt som ligger nära behavioristernas, som i princip ser allt beteende som något kombinerat och hoppusslat av enkla Stimuli/Respons-samband.

Utifrån sin syn på människan redogör Watson i sin bok för hur den behavioristiska psykologin ska studera människan. Den ska använda sig av rent vetenskapliga metoder, såsom Pavlov gör – dvs. av kontrollerade experiment och mätningar som kan upprepas och kontrolleras av andra forskare. Psykologin har till uppgift, säger Watson, att förutsäga och kontrollera mänskligt beteende. Om man känner till de stimuli som en människa utsätts för, kan man enligt Watson förutsäga reaktionen, och kan man kontrollera dessa stimuli, kan man också kontrollera reaktionen – dvs. beteendet.
Denna Prezi bygger på boken:
Psykologins vägar Gleerups Utbildning AB
Direktlänk: http://www.gleerupslms.se/gbook/?id=231&contentid=27971

Människan:
helt formbar
Albert och
råttan
Albert och råttan
Watson var en av de första som mer systematiskt undersökte barns beteende. Hans motiv var förstås att ta reda på vilka beteenden hos barnet som var medfödda och vilka som var betingade och därmed inlärda. I ett berömt experiment visade Watson och hans kollega Rosalie Rayner år 1920, att barn inte har någon inneboende rädsla för t.ex. mörker, råttor och ormar, men att de snabbt kan bli betingade till att frukta dessa saker. Pojken Albert på 11 månader fick i experimentet en liten vit råtta att leka med. Råttan blev snabbt Alberts keldjur, men vid ett tillfälle under experimentet frambringade Watson och Rayner plötsligt, medan Albert lekte med råttan, ett mycket starkt ljud genom att hamra på en järnstång. Det plötsliga och skarpa metalliska ljudet utlöste snabbt en obetingad rädsloreaktion hos Albert, och han började gråta. Efter att detta upprepats ett par gånger, visade Albert tydliga tecken på rädsla så fort råttan kom nära honom. Han flydde bort från den, även om det starka metalljudet inte längre hördes. Han hade nu utvecklat en betingad reaktion i form av en betingad rädsla för råttan.

Men Albert var inte fri från bekymmer bara för att råttan inte var nära. Nu började han också visa rädsloreaktioner på stimuli som påminde honom om en råtta. Han blev rädd för andra djur – för katter, hamstrar, kaniner, ja även för pälsverk och män med vitt skägg. Denna utvidgning av Alberts rädsla till att även inkludera andra liknande föremål kallas för en stimulusgeneralisering. Den betingade reaktionen kan utlösas av andra stimuli än den ursprungliga, bara de liknar varandra, och ju mer likhet det finns mellan ett ursprungligt stimulus och det som den liknar, desto starkare är den betingade reaktionen.

Watson och Rayners experiment resulterade i att lilla Albert utvecklade en fobi för råttor, och mycket tyder på att fobier hos människor just kan vara betingade reaktioner. Klaustrofobi och höjdskräck kan t.ex. bero på tidigare obehagliga upplevelser av trånga utrymmen och höjder. Vi ska senare se hur man med framgångsrik terapi kan behandla (utsläcka) fobier genom att under trygga förhållanden konfrontera personen med det han fruktar.
Thorndike
Skinner
1874 - 1949
1904 - 1991
Trial
and
error

Samtidigt som Watson studerade klassisk betingning, hävdade en annan av de ledande samtida psykologerna, amerikanen Edward Lee Thorndike (1874–1949) att det fanns en annan och minst lika viktig inlärningsmetod, nämligen så kallad trial-and-error (försök-och-misstag-inlärning). Denna typ av inlärning går ut på att man lär sig nya färdigheter genom att prova sig fram och misslyckas tills man slutligen lyckas med det som man försöker att lära sig. I många vardagliga situationer i livet lär vi oss på detta sätt. Barnet som ska lära sig att gå använder sig av försök-och-misstag-inlärning. Cykla, spela piano, virka, dart och mycket annat lär vi oss också genom att försöka och misslyckas, tills vi kan det. Thorndike sammanfattade sina forskningsresultat i en inlärningslag som han kallade effektlagen. Den säger helt enkelt att beteenden som följs av framgång befästes och lärs in.

Operant
Betingning
En av dem som inspirerades av Thorndikes forskning var amerikanen B.F. Skinner (1904–1991), som under 1950-talet var en ledande person inom behaviorismen. I hans första stora arbete, ”The Behavior of Organisms”, utvecklade han teorin om operant betingning (operant: verksam, handlande), ofta kallad instrumentell inlärning, som liksom Thorndikes effektlag säger att man lär sig ett beteende om den leder till en belöning. Men istället för att bara titta på situationer där det var tal om ”naturlig” försök-och-misstag-inlärning, fokuserade Skinner mer på de situationer där omgivningen ofta medvetet gick in och styrde de påverkningar och belöningar, som den som skulle lära sig något var utsatt för.

För att studera denna form av betingning närmare konstruerade Skinner en låda, som senare fick namnet Skinnerboxen (se ill. 8.5). Han placerade ett djur i lådan, vanligtvis en råtta eller duva, och råttan sprang till en början planlöst omkring tills den av en slump kom att trycka på en pedal som automatiskt utlöste en torrfoderpellets. Råttan fortsatte sedan sin planlösa färd och kom snart igen att slumpmässigt trycka på pedalen och utlöste igen en pellets. Så småningom blev råttans beteende mer planerat och till slut tryckte den bara på pedalen när den var hungrig. Den hade nu, tack vare torrfodret, som fungerade som en belöning, lärt sig att trycka på pedalen i buren. Beteendet som råttan visade var operant betingat.

Om experimentet fortsatte, men med fodermagasinet bortkopplat så att råttans tryck på pedalen inte längre utlöste ett torrfoder, tryckte råtta allt mer sällan på pedalen för att till sist helt sluta med det. Det operant betingade beteendet hade nu utsläckts, precis som det skulle gå att göra med ett klassiskt betingat beteende.

Utifrån sin forskning kunde Skinner skilja mellan två grundläggande typer av inlärning av beteende: dels den klassiska betingningen som Pavlov och Watson upptäckte, dels den operanta betingningen som han själv studerade och som han menade låg bakom mycket av människans sociala och praktiska beteende. Huvudskillnaden mellan de två inlärningsformerna är, att i klassisk betingning är den som ska lära sig något passiv, medan det i operant betingning är precis tvärtom. Här är den som ska lära sig något aktivt handlande. Vi kan illustrera det med schemat nedanför. Notera den näst sista kolumnen: I klassisk betingning kommer stimuli före reaktionen. Den som ska lära sig något, lär sig att reagera på de stimuli som uppträder i situationen. I operant betingning kommer reaktionen före stimuli. Den som ska lära sig något, handlar först, och om de stimuli eller följderna av handlingen är positiva, så efterföljs de av en inlärning. Gemensamt för de två inlärningsformerna är dock att något förknippas eller sätts i samband med något annat. Pavlovs hundar lär sig att associera en matskål med mat. Skinners råttor lär sig att associera ett tryck på pedalen med en belöning.
Skinner
Operant betingning
Sheldon Cooper
Operant betingning
Uppgifter Behaviorism
1. Förklara med egna ord skillnaden mellan klassisk betingning och operant betingning.

2. Tror du att människan helt kan formas genom en viss uppfostran? Diskutera med dig själv.

3. Är ett expriment som Albert och råttan ok att göra för att föra forskningen framåt eller är den omoralisk?
Kognitiv
psykologi

Mänskligt
beteende

Under 1960-talet börjar man tala om en kognitiv revolution inom psykologin. En ny inriktning är på väg att ta form som fortsätter behaviorismens objektiva och experimentella psykologi, men inte bara fokuserar på yttre och observerbart beteende. Det är den så kallade kognitiva psykologin, som studerar de processer hos människor, som har med perception, minne, tänkande och språk att göra. Snarare än att bara se mänskligt beteende som ett resultat av yttre påverkan utökar den kognitiva psykologin synfältet och intresserar sig för hur människor tolkar och försöker att skapa mening i yttre stimuli. Utgångspunkten är att det sätt vi tolkar vår omgivning på har en avgörande betydelse för våra handlingar och beteenden. Om vi tittar på vad ordet kognitiv betyder så säger ordboken: ”Hur vi tar in, lagrar och använder information” och det är just dessa aspekter av de mentala processerna som kognitiv psykologi studerar. Människans känslor och behov, som både psykoanalysen och humanistisk psykologi är väldigt koncentrerade på, faller i princip utanför den kognitiva psykologins arbetsfält, eller så uppfattas de som kompletterande fenomen till tankarna.

Hermann
Ebbinghaus

1850–1909
Minnet
"Det magiska
sjutalet"
Egentligen går studiet av kognitiva processer tillbaka till de första experimentella psykologerna i Tyskland mot 1800-talets slut. Speciellt Hermann Ebbinghaus (1850–1909) forskning kring glömska och minnesfunktioner har fått betydelse för den experimentella psykologin fram till våra dagar. För att kunna undersöka minnet i en så ren form som möjligt, använde Ebbinghaus material som han var säker på inte var känt i förväg. Han konstruerade mer än 2000 meningslösa ord, som bestod av kombinationer av tre bokstäver och som inte var ord eller kända förkortningar.

Ebbinghaus, som använde sig själv som försöksperson (introspektion) undersökte hur snabbt han kunde lära sig en lista med meningslösa stavelser utantill. Han gjorde listor över olika längder och kom fram till att han kunde minnas sju ord efter en enda genomläsning, men att han behövde 15 repetitioner av tolv ord och 50 repetitioner av 30 ord för att lära dem utantill.
Ebbinghaus studie var den första experimentella demonstrationen av att vårt korttidsminne (jfr senare) eller arbetsminne, som det också kallas, har begränsningar. Inom nyare kognitiv psykologi, talar man om att gränsen för korttidsminnet är på 7 ± 2 enheter. Vissa människor kan bara minnas fem enheter, andra kan komma ihåg upp till 9 enheter. Förvåningen över denna klara begränsning, som sedan har bekräftats av andra studier, har fått forskare att tala om ”det magiska sjutalet”.

Ebbinghaus forskning resulterade i början av 1900-talet i att det genomfördes en mängd studier av människans minne med hjälp av meningslösa ord. Men frågan var om dessa studier sa något om hur människans minne fungerade i vardagen, där man ju sällan gick runt och mindes intetsägande saker. Kunde man överhuvudtaget använda dessa forsknings­resultat till något?

Expriment!
Läs denna
Berättelse
En kväll gick två unga män från Egulac ner till floden för att jaga säl, och medan de var där, blev det dimmigt och mycket tyst. Då hörde de stridsrop och tänkte: ”Kanske är det en grupp krigare som kommer.” De flydde ner till stranden och gömde sig bakom några timmerstockar. Nu kom kanoter och de hörde ljudet av paddelåror, och såg en kanot komma emot dem. Det var fem män i kanoten och de sade: ”Vad tycker ni? Vi vill ha med er. Vi är på väg uppför floden för att gå i krig mot folket där.”

En av de unga männen svarade: ”Jag har inga pilar.”

”Det finns pilar i kanoten”, svarade de.

”Jag vill inte följa med. Jag kan bli dödad. Mina släktingar vet inte var jag är. Men du”, sa han och vände sig till den andre, ”kan följa med.”

Så en av de unga männen följde med dem, medan den andre gick hem. Och krigarna tog sig uppför floden till en stad på andra sidan av Kalama. Där kom folk ner till vattnet och de började slåss och många dog. Plötsligt hörde den unge mannen att en av krigarna sade: ”Fort, låt oss vända hem. Den där indianen har blivit träffad.” Nu tänkte han: ”Åh, de är andar.” Han kände sig inte sjuk, men de sade att han hade blivit skjuten.

Så vände kanoterna tillbaka till Egulac, och den unge mannen gick i land till sitt hus och tände en brasa. Och han berättade för alla och sade, ”Se, jag följde med andarna och vi gick i krig. Många av oss dödades, och många av dem som angrep oss dödades. De sa att jag blev sårad, men jag känner mig inte sjuk.”

Han berättade allt för dem och så blev han tyst. När solen gick upp föll han ner. Något svart kom ut ur hans mun. Hans ansikte förvreds. Folk rusade upp och skrek.

Han var död.

Bartlett, 1932
Återge!
Frederick Bartlett
1886–1969

Kognetiva
scheman
Observationerna fick Bartlett att dra slutsatsen att vårt minne inte bara fungerar på det sättet att vi passivt registrerar de intryck vi utsätts för, utan att vi tvärtom behandlar dem mycket aktivt när vi väljer ut dem och tolkar dem efter våra intressen, bakgrund och kognitiva scheman, så att de blir meningsfulla för oss. Med begreppet kognitivt schema, som sedan dess har blivit ett viktigt begrepp inom kognitiv psykologi, menar Bartlett inre mentala strukturer i vårt minne som på ett systematiskt och generellt sätt lagrar de erfarenheter vi har gjort inom ett visst område. Enligt Bartlett råder vi över många olika kognitiva scheman i minnet som passar till lika många olika situationer och händelser i vardagen (fester, promenader, restaurangbesök, bilkörning osv). Man kan säga att schemana gömmer på det typiska eller generella, som händer i bestämda situationer, och att vi använder dem för att förstå vår omvärld och för att förutsäga vad som kommer att hända när vi hamnar i bestämda situationer.

Bartletts studier visar att vi sällan kommer ihåg saker och ting precis som de var, utan omformar dem. Vi har en tendens att förklara saker som har hänt i ljuset av hur vi tycker att de borde ha hänt, eller hur sådana saker brukar hända.
I sin egen forskning ger Bartlett försökspersonerna berättelser och korta historier, som de måste försöka minnas, och det visar sig att de även efter en längre tid kan minnas historierna mycket väl. Det säger något viktigt om vårt minne. Så snart de saker vi måste komma ihåg är meningsfulla för oss och organiserade, t.ex. ord och fraser, kan vi minnas även mycket stora mängder information.

Bartletts forskning visade dock också att försökspersonerna tenderade att göra om historierna. De förvrängde eller ändrade vissa delar av historierna och de saker som de förvrängde mest var oftast de som de var mest främmande för. I en av sina studier använde Bartlett en indianberättelse som vi har placerat i rutan på nästa sida. Läs den och skriv sedan ner eller återberätta vad du kommer ihåg.

De flesta tycker säkert att det är en lite märklig historia, som Bartlett presenterar för sina försökspersoner, men det är helt medvetet. Berättelsen är hämtad från den muntliga traditionen bland indianerna på Kanadas västkust under slutet av 1800-talet. Bartlett vill veta om hans engelska försökspersoner kan komma ihåg en historia som inte omedelbart passar ihop med deras kulturella bakgrund. Han ber dem att återge berättelsen vid olika tidpunkter, både strax efter och långt efter att de har läst den, och det visar sig vid alla tidpunkter, att berättelsen genomgår stora förändringar, vilka blir större och större, ju längre tiden går innan de åter måste minnas den. De utelämnar saker, förändrar saker och uppfinner helt nya saker till berättelsen.

Det visar sig att dessa förändringar som Barlett hade förutsett, ingalunda var en tillfällighet. Försökspersonerna gjorde utan att själva veta om det om historien, så att den bättre passade deras egen kulturella bakgrund. De övernaturliga inslag med andar som finns i historien, tenderade de engelska försökspersonerna att utelämna eller göra mindre betydelsefulla för berättelsen. Svåra passager blev enligt Bartlett utsatta för rationalisering – dvs. de gjordes mer begripliga, som t.ex. när meningen ”något svart kom ut ur hans mun” blev ”han hade fradga i munnen” eller ”han kastade upp”.
Ett
Biobesök
Felaktiga
generaliseringar
Kontoret
En nyare studie som visar något om detta är Brewer och Treymens försök från 1981, där försöksledaren tar deltagarna i försöket med sig in i något han kallar för sitt kontor eller arbetsrum. Deltagarna blir en åt gången ombedda att vänta ungefär en halv minut i rummet innan de deltar i försöket. Efter att en halv minut gått och försökspersonen kommit ut ur rummet, blir han eller hon ombedd att minnas vad som fanns därinne. Resultatet visade att det var betydligt lättare för försökspersonerna att komma ihåg saker i rummet som stämde överens med deras föreställningar om vad som var typiskt på ett kontor.

Vissa trodde sig komma ihåg saker som egentligen inte fanns i rummet, men som normalt finns på ett kontor. Nio av trettio försökspersoner tyckte alltså att det hade funnits böcker i rummet, vilket det inte fanns. Man kan säga att försökspersonerna i stor utsträckning försökte att minnas saker på kontoret genom det man skulle kunna kalla ett kontorsschema, och att experimentet bekräftade Bartletts antagande att vi strävar efter mening och ser världen genom kognitiva scheman.
RESTAURANGSCHEMA
Man går in
Ser sig om efter ett bord
Väljer ett bord
Studerar menyn
Beställer mat
Äter och dricker
Får notan
Betalar och går ut
Max Wertheimer
1880–1943
Gestaltpsykologi
Helheten är större
än summan av
delarna.
I början av 1900-talet studerade den tyske psykologen Max Wertheimer (1880–1943) mänsklig perception och upptäckte att vi inte uppfattar världen som en summa av isolerade delar, utan genast organiserar delarna i meningsfulla helheter, så kallade gestalter (form, figur). Det är en medfödd och universell benägenhet hos människor, menade Wertheimer. Hans upptäckt kom att ligga till grund för den så kallade gestaltpsykologin, vars huvudtes var att helheten är större än summan av delarna. Wertheimer formulerade det på detta sätt i en föreläsning 1925: ”Det finns helheter som inte bestäms av sina enskilda element, men där delprocesserna i sig själva bestäms av helhetens natur.” (Laursen, 1980).
Ewald Herings optiska illusion

Figur-grund-lagen
I sin forskning fann Wertheimer en rad gestaltlagar som vi nu ska titta närmare på. Hel­hetslagen är en allmän lag. Detsamma gäller figur-grund-lagen. Den säger helt enkelt att vi alltid uppfattar en situation i figur och bakgrund. Det kan bevisas med hjälp av ”Rubins vas” (se ill. 10.7). När vi betraktar den ser vi antingen vasen eller två ansiktsprofiler. Poängen är att om vi ser den ena, blir den andra bakgrund och vice versa. Vi kan inte se båda bilderna på samma gång, eftersom vår perception omedelbart organiserar det vi ser i figur och bakgrund. Vasen berättar också för oss att samma sinnesintryck verkar kunna förse oss med olika erfarenheter.
Närhetslagen
Slutenhetslagen
Vi mottar varje ögonblick en svärm av information genom våra sinnen, men lyckligtvis är det bara en bråkdel av denna information som vi är uppmärksamma på och därmed medvetna om. Tänk på hur mycket information och sinnesintryck du tar emot just i detta ögonblick och vilka av dem som du faktiskt registrerar. Det är förmodligen ljud i bakgrunden som du inte registrerar, du kan känna stolen under dig men tänker inte på det, du ser den här vita boksidan med svarta bokstäver och siffran längst ner på sidan, men du är nästan bara uppmärksam på den rad som du läser just nu.

Vi kan alltid flytta vår uppmärksamhet och låta den vandra runt bland de många sinnesintryck som strömmar mot oss, men vi kan aldrig vara uppmärksamma på dem alla på en gång. Vi är helt enkelt konstruerade på det sättet att vår uppmärksamhet bara låter oss fokusera på ett mycket begränsat antal sinnesintryck. Vi gör, som gestaltpsykologin säger, något till figur, medan det andra blir bakgrund. Vi selekterar eller väljer ut den information som vi önskar vara uppmärksamma på och väljer därmed bort andra. När vi använder ordet välja, låter det som om det är ett medvetet val, men valet sker oftast utan att vi tänker på det.

Vad innebär nu denna selektiva uppmärksamhet hos människor? För det första är det ju intressant att veta vad som styr vår uppmärksamhet och för det andra kan man också fundera på vilken typ av information det är som vi väljer bort.
Selektiv uppmärksamhet
Två faktorer styr vår uppmärksamhet utan att vi tänker på det och bestämmer därmed också vad som släpps in i vårt medvetande. Det är för det första yttre faktorer: vi blir särskilt uppmärksamma på förändringar och på saker som avviker från miljön: ett starkt ljud bland svaga, en liten sak bland många stora, en löpare bland gående, och naturligtvis blir vi också uppmärksamma på det ovanliga och det som händer plötsligt. Inom reklambranschen pratar man om blickfång eller stoppeffekter som ska se till att vi upptäcker en viss annons i den oändliga ström av reklam och annan information som vi bombarderas med varje dag. I tv utsätts vi för så kallade trailers som gör oss medvetna om ett kommande program med några välvalda och mycket intensiva scener. Kampen om vår uppmärksamhet är mycket hård i det moderna informationssamhället.

Det är dock inte alltid det mest avvikande och den starkaste yttre påverkan som fångar vår uppmärksamhet. Inre faktorer har också betydelse. Mamman hör inte ambulansens tjutande, men barnets gnällande. Våra omedelbara behov, känslor, intressen, kön, bakgrund, erfarenhet och inte minst våra förväntningar på en situation spelar in i vad vi blir uppmärksamma på. Är man hungrig, är det första man ser maten på bordet, är man biolog fokuserar man på något helt annat i skogen än en person som bara är ute och går, är man nyskild eller olyckligt kär ser man lyckliga par överallt, och är man sju år ser man saker som 20-åringen inte lägger märke till. Dessutom har vi också en tendens att vara selektivt uppmärksamma på information som bekräftar våra egna uppfattningar. Har en person t.ex. en mycket osäker och negativ bild av sig själv och befinner sig i en situation där han talar med en kollega om sig själv och sina problem, så är han inte uppmärksam på alla positiva saker som han hör, utan bara på den enda kritiska kommentar som kollegan kommer med.
Inre & Yttre
Faktorer
Yttre
Inre
Focus
Perception
”skönheten ligger i
betraktarens öga”
Trots att vi dagligen tror att våra upplevelser av verkligheten är lika med verkligheten själv, så avspeglar uttryck som ”skönheten ligger i betraktarens öga” och ”jag trodde knappt mina ögon” att vi ändå innerst inne vet att vi hela tiden konstruerar det som vi uppfattar som verkligheten. Inom perceptionspsykologin är det idag ett etablerat faktum att det vi upplever i en situation inte nödvändigtvis är detsamma som det som rent faktiskt händer i situationen. Vår perception – dvs. vår uppfattning och tolkning av det vi förnimmer – är inte bara en passiv avfotografering av verkligheten. Det sker hela tiden en aktiv organisering och tolkning av olika information. För det första styrs vår perception av de så kallade gestaltlagarna som vi tidigare förklarat, och för det andra spelar vår bakgrund och våra förväntningar in på hur vi upplever världen omkring oss.
Objektperception
Top
down
Bottom
up
Borta
bra men
men hemma bäst
Medan gestaltpsykologin främst intresserade sig för det som är typiskt för all mänsklig perception, uppstod det efter andra världskriget ett ökat intresse för att undersöka de sociala och individuella faktorernas betydelse för perceptionen. Det var den så kallade ”new look- psykologin” som undersökte hur faktorer som kön, ålder, social bakgrund, förväntningar och intressen påverkar det sätt som människor uppfattar och tolkar sin omvärld på.

Inom nyare kognitiv psykologi skiljer man mellan ”bottom up”-processer och ”top down”-processer. Denna distinktion säger att vår perception eller uppfattning av yttre objekt dels är bestämd av ”bottom up”-processer – dvs. den information vi får genom sinnena och som kommer från föremålen själva, dels av ”top down”-processer – dvs. av de erfarenheter, behov, förväntningar och den kunskap som vi möter objekten med. Nedifrån (sinnena) kommer informationen från omvärlden, uppifrån (hjärnan) kommer våra erfarenheter och förväntningar och i mötet mellan dessa två processer sker vår perception av den yttre världen.

Om du inte kände till det skulle du säkert läsa det som står till vänster om detta som att det står ”Borta bra men hemma bäst” men det står det faktiskt inte. Våra förväntningar på meningen får oss att förbise något i den inkommande informationen – ordet ”men” uppträder två gånger. ”Top down”-processer används ofta när ett fenomen inte framstår särskilt tydligt för oss (kanske är det dimmigt, det finns ett staket i vägen, eller störningar förhindrar musiken från att nå fram). Då måste vi använda vår erfarenhet och kunskap för att samla ihop de få delinformationerna vi får, till en helhet. ”Top down”-processer spelar därmed en viktig roll när vi gissar oss till saker i vardagen utifrån mycket lite information eller ledtrådar, vilket vi ofta gör och ofta är mycket bra på. Men det är tydligt att vi också kan göra misstag på grund av ”top down”-processer. Är vi hungriga blir skuggan av något rött på köksbordet, som vi ser i ögonvrån, snabbt till en röd tomat eller något liknande.

En situation där ”top down”-processer spelar en mycket viktig roll är i samband med läsning. Vi läser inte vartenda ord, utan fixerar ett visst antal stopp på varje rad och skummar eller gissar utifrån dessa stopp meningens innebörd. Känner vi till texten väl, blir avståndet mellan varje stopp stort, och känner vi inte till texten särskilt bra, måste vi använda flera stopp och samla in mer information, eftersom vi inte helt kan lita på våra förväntningar på vad som står där.
Sinnes- intrycken från objektet.
Social perception
Rosenthal-effekten
Första intrycket
När vi träffar andra människor för första gången är vi inte – som man kan tro – alltid öppna och väntar med att bedöma hur de är. Istället är det karakteristiska att vi mycket snabbt bedömer nya människor utifrån det förstahandsintryck de ger. Upplever vi redan från början en människa som vänlig, har vi en tendens att uppfatta personen som vänlig i sin helhet, och vi har svårt att bli övertygade om annat, även om vi vid ett senare tillfälle har upplevelser med personen som inte stämmer med förstahandsintrycket.

Den så kallade Rosenthal-effekten säger något om hur våra förväntningar formar våra föreställningar och tolkningar av andra människor och ofta antar karaktären av självuppfyllande profetior. Den amerikanske psykologen Robert Rosenthal, som studerat fenomenet och gav namn till det, studerade bl.a. förhållandet mellan lärares förväntningar och skolbarns prestationer. Studien genomfördes i en kalifornisk skolklass som bestod av så likartade elever som möjligt. Läraren, som skulle börja i klassen, fick emellertid veta att några av eleverna var särskilt intelligenta, några var svaga och obegåvade och att resten i stort sett var genomsnittselever.

Under läsåret följde man via prov och lärarens uttalanden hur de enskilda eleverna klarade sig, och resultatet var att de elever som läraren från början hade positiva förväntningar på, gjorde bra ifrån sig både i verkligheten och i lärarens uttalanden, medan eleverna som läraren i förväg hade negativa förväntningar på, klarade sig dåligt. Resultatet förklarade Rosenthal med att läraren omedvetet överförde sina förväntningar på eleverna. Det skedde bl.a. genom olika former av icke-verbal kommunikation såsom blickar, nickningar och gester av olika slag.

Om vi använder teorin om kognitiva scheman, kan vi säga att både förstahandsintryckets betydelse och Rosenthal-effekten hänger ihop med att om vi först har aktiverat bestämda scheman i samband med upplevelsen av en person, så har vi mycket svårt att överge dem. I Rosenthals försök sker dock även det anmärkningsvärda att elevernas prestationer märkbart påverkas av lärarens förväntningar eller kognitiva scheman.
Lärarexprimentet
Stereotyper
Generellt sett praktiska men generellt sett felaktiga
I samband med social perception talar man också om att vi uppfattar andra med hjälp av fasta stereotyper, kategorier eller personscheman. Har en person ett visst kön, en viss etnisk grupp, en viss ålder, utbildning, speciella kläder, ett visst utseende, ett visst beteende, eller pratar på ett speciellt sätt, så är vederbörande nog på det och det sättet i övrigt. Att uppfatta andra människor i stereotyper innebär med andra ord att vi dels utifrån deras grupptillhörighet, dels från enskilda (ofta yttre) drag hos dem snabbt generali­serar vilka de är som personer. Kvinnor är på det sättet, unga människor är alltid så, och muslimer är definitivt på det sättet. Stereotyperna kan lätt komma att bli en källa för fördomar om andra människor. Några av de stereotyper som vi använder oss av är mer individuella, medan andra däremot är socialt och kulturellt bestämda, så att människor inom samma sociala och kulturella gemenskap har en tendens att kategorisera människor på samma sätt. Men varför uppfattar vi andra människor enligt dessa fasta stereotyper eller kategorier? Förmodligen beror detta på att det finns vissa mycket grundläggande sociala och personliga fördelar med att snabbt kunna avkoda vem en annan person är. Det är viktigt för kommunikationen, vårt sociala liv, och det kan i vissa fall även ha betydelse för vår säkerhet att vi snabbt kan placera en annan person. Men man kan också anta att stereotyperna har en annan och minst lika viktig funktion. De bidrar förstås till att upprätthålla vår bild av världen. Vi har ett behov av att stereotyperna passar och att andra människor passar in i dem. Å andra sidan är det inte så att vi alltid låter oss styras av stereotypa uppfattningar om andra människor. För det första kan vi anstränga oss för att medvetet undvika att låta oss styras av dem. För det andra är det naturligtvis så att alla människor inte använder dem i lika stor omfattning. Förmodligen utgör osäkerhet och osäkra situationer en särskilt god grogrund för dem.
Uppgift Steriotyper
Nu ska du skapa en text om vem du förväntas vara.

1. Skriv kort fakta om dig själv (T.ex. Bor på landet, är 18 år, spelar fotboll, född i Pakistan) Minst 7 st "fakta".

2. Skriv nu för varje "fakta" vad du tror att andra tror om en "sådan". (T.ex. Folk som bor på landet snusar kör epa och röstar på SD.

3. Skriv sedan hur väl dessa bilder stämmer in på dig.

4. Reflektera över hur steriotyper/generalideringar kan vara praktiska eller farliga.
Hej Alla

Vistse du dteta? Enlgit en undknersöing på Cmabrigde Uinvertisy, splaer det inte noågn roll i viklen ornding boävksterna såtr i ett ord, det edna vikigta är att fösrta och sitsa botaksven i odret är på rtät pltsaer. Rseten kan likna vloaypk, men du kmomer ädnå knuna lsäa det. Det är för att den mskänliga hrnjäan inte lseär vrjae boksatv, utan odret som en hehelt. Då var man kalokre.
Minne
Sensoriska minnet
Minnet är en av de mest grundläggande egenskaperna hos människor. Det är det lim som ger våra liv sammanhang och mening. Låt oss för ett ögonblick föreställa oss att vi helt enkelt inte hade ett minne. Vi kunde då inte läsa dessa rader, vi hade inget minne av vår barndom, vår uppväxt, om senaste veckan, om det som hänt alldeles nyss och vi skulle inte ha några vänner. Vi kunde inte lära oss någonting, för var skulle vi lagra vår kunskap? Våra liv skulle bli en serie osammanhängande ögonblick. Minnet är med andra ord helt avgörande för våra liv. I vardagen använder vi det för att lagra så skilda saker som känslomässiga upplevelser, telefonnummer, möten och hur man kör cykel eller pratar med varandra. De många olika saker som minnet lagrar och de många olika funktioner som det i verkligheten har, har fått psykologer att fundera på om det inte finns olika lager eller system för olika typer av minne. I det följande skiljer vi mellan tre minneslager.
Intryck från omvärlden registreras först i det sensoriska minnet. Detta har sannolikt en mycket stor kapacitet så att det kan innehålla många samtidiga sinnesintryck, men de bevaras bara en mycket kort tid, ungefär en sekund. Det sensoriska minnet kan man dela upp i flera minneslager knutna till de olika sinnena (hörsel, syn, lukt, känsel osv.). Man talar t.ex. om ett visuellt minne som registrerar och lagrar synintryck. Det är detta lager som gör att vi kan hålla kvar intrycket av ett fotografi som vi får se en mycket kort tid. Vi har en slags efterbild av det som vi kan utforska för vårt ”inre öga”. Vi har ett auditivt minne som håller kvar ljudintryck i ett kort ögonblick och som gör att vi kan ta fram något – t.ex. svaret på en fråga – som vi egentligen inte var uppmärksamma på i situationen. Under en bråkdels sekund efter­åt kan man som i ett slags eko höra det som sades. Man kan föreställa sig att det sensoriska minnet löser problemet med att vi i varje sekund bombarderas med sanslöst många sinnesintryck som vi inte kan vara uppmärksamma på, men som ändå är viktiga att registrera och hålla kvar tills det är bestämt vilken information uppmärksamheten ska riktas mot. Den information som vår uppmärksamhet fokuserar på överförs sedan till korttidsminnet.
Sinnesminnet
Korttidsminnet
Kapacitet
7 (+-2)
Klumpning
198119531972
Den amerikanske psykologen William James (1842–1910) skiljer redan på 1800-talet mellan ett primärt och ett sekundärt minne. Det första innehåller det som händer här och nu, i sista sekunden eller sista minuten, och det andra rymmer minnen från vad som hänt timmar, dagar, veckor och år tillbaka. Inom nyare kognitiv psykologi skiljer man på motsvarande sätt mellan korttidsminne och långtidsminne
Korttidsminnet har, som redan Ebbinghaus visade, ett kapacitetstak på cirka 7 ± 2 enheter, men det har också en tidsmässig begränsning i den meningen att om vi inte behåller uppmärksamheten på det som vi håller på med, så försvinner det snabbt. I korttidsminnet kan vi t.ex. ha en adress eller ett husnummer som vi bara kommer ihåg tills vi hittat huset vi letar efter, eller det kan rymma den information som vi måste hålla kvar i huvudet för att lösa en specifik uppgift. Ska vi t.ex. räkna 35 gånger 13 i huvudet, måste vi åtminstone behålla de två talen i korttidsminnet så länge som det tar oss att räkna ut multiplikationen.
Korttidsminnets kapacitet kan ökas genom klumpning, där det vi måste komma ihåg organiseras i större helheter. T.ex. minns vi lättare siffrorna 198119531972, om vi grupperar dem enligt följande: 1981 - 1953 - 1972. Omvänt kan det som vi försöker att komma ihåg i korttidsminnet förstöras av nytt material, som – på grund av den begränsade kapaciteten – driver bort det som vi redan har i korttidsminnet. Har vi t.ex. ett telefonnummer i huvudet och ombeds att räkna baklänges från 92 till 73, är risken stor att vi glömmer telefonnumret.
Man kan se korttidsminnet som en del av ett större arbetsminne, där vi dels aktivt och medvetet bearbetar ny information genom att jämföra den med den kunskap vi har i långtidsminnet, dels tar fram gammal kunskap från långtidsminnet för att på nytt tänka över den. Man kan säga att vi här befinner oss nära så vitala delar som vårt uppmärksamhetscentrum, vår medvetandefunktion och det som man inom neuropsykologin kallar för människans styrningsfunktion – det ställe varifrån våra medvetna handlingar startar. Freud kallar det för jaget.
Långtidsminnet
Medan korttidsminnet innehåller information som vi haft i huvudet en kort tid, rymmer långtidsminnet däremot allt det vi kallar våra kunskaper, erfarenheter och minnen, som vi ofta har sparat i många år. Till skillnad från korttidsminnets begränsade kapacitet, har långtidsminnet en obegränsad kapacitet. Att skillnaden mellan de två typerna av minne inte är slumpmässig, bekräftas av patienter med hjärnskador. Patienter som lider av minnesförlust (amnesi) som ett resultat av kronisk alkoholism (Korsakoffs syndrom) har ofta ett bra korttidsminne men ett mycket dåligt långtidsminne. Likaså finns det patienter med hjärnskador från trafikolyckor som förlorar korttidsminnet, men behåller långtidsminnet intakt.

Kopplingen mellan kort- och långtidsminne är omdiskuterad. Inom kognitiv psykologi råder idag vitt skilda uppfattningar, men en sak är säker: de två minnena är nära förbundna. Den information som går in i korttidsminnet kommer förmodligen alltid att aktivera kunskap i långtidsminnet så att vi överhuvudtaget kan uppfatta vad vi gör. Informationen från korttidsminnet som sedan överförs till långtidsminnet, kommer dels vara den information som är meningsfull, intressant eller viktig för oss, dels den information som upprepas flera gånger.

Långtidsminnet kan i sin tur delas upp i två olika lager. Man skiljer mellan ett explicit minne och ett implicit minne. Det explicita minnet kan vi helt enkelt förklara som ett lager för den kunskap vi kan bli medvetna om, medan det implicita minnet innehåller en mer omedveten form av kunskap, som inte på samma sätt kan uppfattas av medvetandet och som inte heller behöver det för att vi ska kunna utnyttja den. Låt oss börja med att titta på det explicita minnet.
Explicit
Implecit
Det explicita minnet är nog det som vi vanligtvis tänker på som vårt minne. Det är här vi sparar alla fakta och händelser som vi känner till. Denna typ av kunskap kan emellertid vara av två slag. Den kanadensiske psykologen Endel Tulving föreslog 1972 att man skiljer mellan ett episodiskt och ett semantiskt minne.

Det episodiska minnet kan bäst beskrivas som ett minne för personliga händelser (”minnen”). Det är ett självbiografiskt minne. Vi minns en speciell examen, en bestämd upplevelse, när vi var barn eller unga, ett möte med en annan person osv. En speciell typ av episodiska minnen kallas blixtminnen, där vi minns en episod med en speciell klarhet, förmodligen därför att den har en speciellt stor känslomässig betydelse för oss. Vissa kan till exempel minnas exakt var de var och vad de gjorde när de hörde om händelserna i New York den 11/9 2001.

Bredvid det episodiska minnet som har att göra med våra personliga liv och som är bundet till en specifik tid och situation, ställer Tulving det semantiska minnet. Ordet semantik betyder läran om ordens betydelse. Det semantiska minnet består i princip av all den kunskap vi har om verkligheten som formuleras i ord. Det kan handla om begreppskunskap av sorten: ”en häst är ett djur”, ”en duva är en fågel”, ”en ungkarl är en ogift man”, ”en råbandsknop är en speciell knut”. Men det semantiska minnet innehåller också vår faktakunskap om hur världen fungerar. Vi vet t.ex. att London är huvudstaden i Storbritannien, att jorden kretsar kring solen och att Göteborg är Sveriges största stad (vår faktakunskap är inte alltid korrekt). Det semantiska minnet innehåller i motsats till det episodiska minnet den mer opersonliga och abstrakta delen av vår kunskap.

De två minnena är dock nära besläktade. Vår semantiska kunskap om hästar (duvor, ungkarlar, knopar), har vi förmodligen utvecklat med hjälp av konkreta erfarenheter/episoder med hästar. Antagligen är det så att mycket av den information vi får från omgivningen, först lagras i det episodiska minnet och sedan överförs till det semantiska minnet, där det lagras som en mer abstrakt och systematisk kunskap.

Det semantiska minnet är i grunden organiserat med hjälp av språkliga kategorier, som vanligtvis sträcker sig från det allmänna till det mer specifika. Vi delar således in djuren i olika kategorier som fåglar, fiskar, däggdjur, vilka i sin tur delas in i underkategorier, t.ex. sparvar, starar, örnar osv. Våra språkliga begrepp ordnar verkligheten i hierarkiskt uppbyggda kategorier eller klassificeringssystem, som det heter.
Vid sidan av det explicita minnet finns ett annat minne som hjälper oss att agera och orientera oss i vår omvärld utan att vi behöver tänka eller vara uppmärksamma på det. Detta implicita minne delar man också upp i olika kategorier.

Det innehåller bl.a. ett procedurminne som sparar det mesta av våra praktiska och sociala kunskaper – t.ex. vår kunskap om hur man spelar tennis eller fotboll, cyklar, avläser icke-verbal kommunikation, spelar ett instrument, slår en råbandsknop, klär på sig, lagar mat, sitter på en stol, öppnar dörrar, bäddar sängar m.m. Vi kan inte omedelbart få tillgång till denna del av vårt minne med vårt medvetande. Tänk bara på hur många muskler och sinnen som är igång och ska samordnas när vi cyklar en sväng. Den kunskap vi har om detta kan bara till en begränsad del förmedlas i ord, men ändå är det en del av vårt minne. Det är ett slags tyst kunskap eller kroppslig kunskap.

En fotbollsspelare kan följaktligen ha en massa procedurkunskaper om spelet och därmed vara en mycket bra fotbollsspelare på planen, men inte vara lika bra som tränare, eftersom det här handlar om att använda en annan form av kunskap, nämligen den explicita. Det är också välkänt att man kan ha glömt koden till sitt cykellås eller sitt kreditkort, men när man står framför cykeln eller kreditkortsautomaten är det som om fingrarna av sig själva kommer ihåg koden. Också här handlar det om procedurkunskap.
Det implicita minnet är en av de äldsta och mest grundläggande formerna av minne som vi delar med andra djur. Det består till stor del av sensomotoriska scheman, av vanor och automatiserade processer som är inlärda genom olika former av tillvänjning och klassisk och operant betingning (trial and error, träning, repetition). Det är vanligtvis en mycket robust kunskap, som i motsats till det explicita minnet inte så lätt glöms bort, även om det inte används under en längre tid. T.ex. är det mycket svårt att glömma hur man cyklar, om man en gång har lärt sig det, och det är heller inte lätt att ”glömma” en fobi.
Kan man lita på sitt minne?
Vårt minne är inte fotografiskt. Vi minns inte en händelse exakt som den hände. Även de blixtminnen som vi tidigare har nämnt, och som tycks vara nästan direkta avbildningar av något som har hänt, visar sig ofta vara mycket osäkra.

Snarare än att vara ett fotografi är det vi kommer ihåg att likna vid ett montage som är uppbyggt av många olika delar, varav en del faktiskt har hänt, medan andra hämtas in från många olika ställen för att göra bilden hel och ge den mening. Allt det som sker i händelsens periferi, och som vi därför inte minns så tydligt, kan kanske tillföra något eller vridas om till något som är förenligt med vad som brukar hända i sådana situationer (jfr kogni­tiva scheman). Minnet kan också tillföras element som vi har fått höra av våra föräldrar eller vänner, eller saker vi har fantiserat oss till eller sett på tv, och det kan så småningom bli en blandning av flera händelser som påminner om varandra.

Vi kan med andra ord inte alltid lita på vårt minne. Ja, i verkligheten är det förmodligen så att vi inte kommer ihåg samma händelse på exakt samma sätt två gånger i rad. Detta beror främst på att vår aktuella situation eller sinnesstämning påverkar hur vi minns en händelse.

Frågan om hur säkert vårt minne är intresserar man sig särskilt för inom vittnespsyko­login, där man granskar tillförlitligheten hos ögonvittnen. I flera incestfall har det t.ex. visat sig att barn kan vara mycket opålitliga vittnen och lätt påverkas av en intervjuares frågor, särskilt om de är mycket ledande och upprepas flera gånger. I den danska dokumentären ”Farliga förklaringar” från 2003 utförs ett experiment där en vuxen berättar för en grupp förskolebarn om människokroppen och vad som finns inuti, utan att någonsin ha fysisk kontakt med dem. Fjorton dagar senare utfrågades barnen om vad som verkligen hände i rummet med den vuxne, och denna utfrågning upprepas under veckorna som följer. Det visar sig att många av barnen påverkas av intervjuaren till att berätta om fysisk beröring som aldrig ägt rum. Intervjuaren har med andra ord påverkat dem till ett falskt minne.
Glömska
Bara ett
problem?
Bortträngning
Myt eller
realitet?
En annan form av glömska, som särskilt psykoanalysen intresserat sig för, är bortträngning. Det handlar om traumatiska erinringar som är fyllda med så mycket ångest att de hålls utanför medvetandet, och därför inte utan vidare kan återkallas, även om de enligt Freud fortfarande finns i det omedvetna. Denna teori står i direkt strid med tesen att vi särskilt minns starka känslomässiga upplevelser.

Den amerikanska psykologen Elizabeth Loftus har också ihärdigt vägrat erkänna att bortträngningen någonsin sker. Hon ser teorin som en seglivad freudiansk myt, som helt saknar vetenskapliga bevis. Flera studier av barn och vuxna som har utsatts för traumatiska upplevelser pekar också på att man ofta minns dessa händelser mer exakt än andra upplevelser.

Förespråkare för bortträngningstesen har emellertid hävdat att mycket tidiga traumatiska händelser kan vara svåra att göra medvetna, eftersom de bara lagras i det episodiska minnet och inte i det semantiska minnet som ännu inte är fullt utvecklat hos ett litet barn. Detta innebär att händelserna senare kan vara svåra att få fram medvetet. De dyker ofta upp först när personen konfronteras med situationer eller känslomässiga tillstånd som liknar dessa traumatiska händelser.

Man pekar också på att t.ex. bortträngningar av sexuella övergrepp i barndomen kan bli en realitet om miljön aktivt förnekar eller ignorerar att övergreppet skett eller förvränger vad som hände, så att barnet till slut – som en slags falsk erinring – inte längre minns att det har skett ett övergrepp.

Det har också hävdats att vissa traumatiska situationer (katastrofer, stora olyckor) kan bli så våldsamma och stressande, att förmågan att förstå och överhuvudtaget lagra vad som hänt störs så mycket att det senare är omöjligt att minnas det som hände.

Och slutligen kan barn som utsätts för upp­repade traumatiska övergrepp utveckla en över­levnadsstrategi, där de mentalt separerar sig ifrån eller inte är uppmärksamma på det som händer, för att skydda sitt medvetande. Detta kallas dissociation och resultatet kan vara felaktiga erinringar av vad som hände. På längre sikt kan strategin skapa allvarliga psykiska problem för barnet ifråga.

Dessutom måste man komma ihåg att Freuds begrepp om bortträngning inte bara handlar om bortträngningen av yttre händelser, utan lika mycket om bortträngningen av inre känslor eller driftönskningar som man inte kan uthärda att bli medveten om, eftersom de är för svåra att acceptera hos sig själv.
Det är inte bara viktigt att kunna spara och minnas information. Det är också viktigt att kunna glömma bort den igen, eftersom det inte är all information vi har om världen som förblir lika relevant. Men ofta talar vi om glömska som ett problem eller en brist. Det finns flera sätt vi kan glömma på.

För det första glömmer vi information eftersom vi inte återuppväcker den regelbundet, oftast för att den inte längre har betydelse för oss.

För det andra talar vi om glömska när vi saknar eller inte har tillräckligt med ledtrådar eller cues till en erinring, så att vi inte kan komma åt den. På ett sätt har vi alltså inte glömt den, men vi har inte integrerat den tillräckligt bra med annan information och andra sammanhang, och därför kan vi nu inte längre få ordentlig kontakt med den. Vi kan ha något liggande på ”tungan”, men ändå inte få fram det. Det kan just bero på att vi har för få ledtrådar för att erinringen helt ska öppna sig för oss.

För det tredje kan vissa händelser eller information vara svåra att minnas eftersom de interfererar med och förstörs av andra liknande händelser eller information. Har man t.ex. lärt känna Tina och Betina under samma period, kan man få svårt att komma ihåg vem som var vem. Ju större likheten är mellan information som man får direkt efter varandra, desto större kan störningen bli.
Kognitiv
terapi

Den kognitiva terapin, som växte fram under den kognitiva revolutionen inom psykologin, är en aktiv och nutidsorienterad terapiform, som också innehåller tekniker från den behavioristiska beteendeterapin och som på många sätt kan ses som en förlängning och vidareutveckling av denna. Men snarare än att bara fokusera på det yttre beteendet och se det som inlärda reaktioner, som behavioristerna gör, utvidgar den kognitiva terapin fältet och intresserar sig för hur människor tänker och förhåller sig till den information de får från omvärlden.

Utgångspunkten inom den kognitiva terapin är att människors problem – deras osäkerhet, ångest, stress, depression osv. – har sina rötter i hur de tolkar händelser och situationer i vardagen och hur de tolkar sig själva. Det är således inte de yttre påverkningarna i sig som är avgörande för om vi får psykiska problem, utan den kognitiva bearbetningen av påverkningarna, hur vi tolkar dem, som är avgörande. Och tolkningen av vår omvärld sker enligt kognitiv psykologi via kognitiva scheman.
Dysfunktionella
Schema
Kognitiva
förvrängningar
Det var den amerikanske psykiatern Aaron T. Beck (f. 1925), som med en avhandling om depression på 1960-talet gav startsignalen för den kognitiva terapin. I sitt terapeutiska arbete med depressiva (deprimerade) patienter, upptäckte han att de ständigt kom med pessimistiska, uppgivna och självförebrående tankar vilket präglade deras tillstånd. Han kallade dessa tankar för negativa automatiska tankar.

Vi känner alla till automatiska tankar – dvs. helt automatiska sätt att tänka i bestämda situationer som vi har vant oss vid att använda. De fungerar som praktiska verktyg i det dagliga livet. Beck gjorde dock upptäckten att personer med depression tänker särskilt negativt i många situationer. T.ex: ”Hon hälsade inte på mig, hon bryr sig kanske inte om mig” eller ”Varför lämnar alla festen? Det måste vara för att jag är så tråkig.”

Genom sitt arbete med deprimerade patienter fann Beck att de olika negativa automatiska tankarna hade sitt ursprung i vissa underliggande och mer generella tankemönster. Här skiljer man idag mellan dysfunktionella basala antaganden och dysfunktionella scheman. De dysfunktionella basala antagandena innehåller vanligtvis olika levnadsregler och antaganden om vad jag måste göra för att vinna respekt eller vänlighet från andra och hur andra människor ser på mig eller förhåller sig till mig.

Bakom dessa basala antaganden döljer sig dock några mer grundläggande scheman och sätt att uppfatta sig själv och världen på. De har ofta sin bas i tidiga samspelsmönster med föräldrar, syskon och andra viktiga personer i ens liv, och man får också anta att de är rotade i personens särskilda temperament och karaktärsdrag. Den depressiva patienten kan ha blivit sviken och avvisad av föräldrarna, vilket kan ha lagt grunden för ett dysfunktionellt schema som säger: ”Jag är inte värd att älska.” När detta schema är aktiverat hos den depressiva, och det måste vi utgå från händer ofta, så assimileras allt som den depressiva möter med detta schema som därmed konstant bekräftas och förstärks. Ovanpå detta schema kan det under livets gång byggas upp olika basala antaganden, som t.ex. kan säga: ”Jag inte är värd att älska, så det finns ingen anledning för mig att söka upp andra människor och jag kan inte heller förvänta mig kärlek från andra.”
Den depressiva skannar världen med sina scheman och basala antaganden och får ständigt bekräftat sin negativa bild av sig själv. Det har karaktären av en självuppfyllande profetia. Man talar inom kognitiv terapi om att dysfunktionella scheman och basala antaganden ständigt bekräftas och upprätthålls genom att personen förvränger eller misstolkar det som händer i omvärlden.

Detta sker t.ex. genom valet av vissa tecken i en situation, medan man bortser från andra lika viktiga tecken. Genom övergeneralisering baserat på en eller ett fåtal isolerade händelser. Genom att man gör personaliseringar, där yttre händelser ses som något man själv bär skulden för eller som är riktade mot en själv, även om så inte är fallet. Genom tankeläsning, där man tror att man vet vad andra tycker om en, och genom det som kallas från möjlighet till visshet, där man är övertygad om att något definitivt kommer att hända, bara för att det finns en risk att det kan hända. De kognitiva förvrängningarna är ständigt igång i de automatiska tankarna. I översikten på föregående sida kan man se olika exempel på negativa automatiska tankar och de förvrängningar som är knutna till dem och formar dem.
Behandling
Psykoedukation
Kognitiv omstrukturering
Beteendeterapi
Läxor
I denna del av behandlingen blir klienten undervisad i allt som har att göra med klientens psykiska sjukdom. Om klienten t.ex. lider av social fobi, berättar terapeuten vilka orsaker man idag tror ligger bakom fobin, hur symptomen är och hur sjukdomen vanligtvis påverkar vardagen och anhöriga.

Även om kognitiv terapi är en nutidsorienterad behandlingsform, lägger man under denna fas ändå ner tid på att berätta om bakgrunden till varför t.ex. fobin kan ha uppstått och att det kan finnas ett samband mellan klientens specifika uppväxtförhållanden och hans eller hennes problem idag. Här finns det en gemensam förståelse hos kognitiv terapi och psykoanalys vad gäller vikten av det förflutna och barndomens betydelse. Dessutom får klienten under denna process också en inblick i kognitiv psykologi och teorin om hur kognitiva scheman styr våra tankar, vilket i sin tur påverkar våra känslor. Tanken med denna första fas är att ge klienten några inledande verktyg för att bättre förstå sig själv och på ett rationellt plan utmana sin egen sjukdom.
Psykoeduktion
Få kunskap om sitt problem
Kognitiv omstrukturering
Under denna del av behandlingen skriver man dels en problemlista över klientens dagliga problem, dels en fallformulering, som är en hypotes om hur klientens livshistoria och de aktuella problemen hänger ihop. Här jämför man klientens automatiska tankar i förhållande till eventuella underliggande scheman och basala antaganden. Under hela behandlingen sker också en registrering där klienten i sin vardag är uppmärksam på och antecknar hur ofta olika problem eller känslor uppträder.

Kärnan i denna fas är själva den kognitiva omstruktureringen, vilket innebär att klienten blir medveten om sina automatiska tankar i vissa situationer och efter mycket analys av de enskilda situationerna med tiden också får inblick i de basala antaganden och scheman som ligger bakom dessa tankar. Denna medvetenhet uppnås dels genom att man i praktiken går ut och testar alternativa sätt att tänka (se avsnitt Beteendeterapi), dels genom att man gemensamt ifrågasätter sanningen och logiken i de automatiska tankar som klienten har. Det kallas för en sokratisk dialog, där terapeuten låter klienten själv komma fram till svaret.
Beteendeterapi
När det gäller att behandla många olika typer av psykiska sjukdomar, bland annat fobier, är det terapeutiska samtalet, enligt den kognitiva terapin, sällan tillräckligt, eftersom t.ex. en fobi ofta är inlärd helt utanför språkliga och medvetna processer och därför är svår att förändra och göra något åt endast genom samtal. Istället använder man sig av experiment där klienten får möjlighet att se det ologiska i sina automatiska tankar. Ett experiment omfattar användning av systematisk desensibilisering, där klienten under trygga förhållanden långsamt konfr
Full transcript